Oliver Liabäck, 17 år, har under sin uppväxt bott på många ställen, bland annat i Lainio och Haparanda och de senaste åren i Linköping, dit han flyttade med sin pappa Martin Liabäck i mellanstadiet. Han har alltid varit en trädklättare.
– Jag minns att de ringde från grundskolan och hade sett hans huvud högt uppe i en trädtopp. Lärarna sa att vi måste säga åt honom att han inte fick klättra på skoltid, berättar Carina Henriksson som är känd för norrbottningarna som operasångerskan från Lainio.
Vi träffas på ett kafé på Storgatan i Luleå ett par timmar innan han ska åka tillbaka efter jullovet till Linköping, där han går andra året på estetiska programmet. Även lillebror Helmer Henriksson, 10 år, är med. Han och Carina Henriksson bor numera i Piteå och det var där hon befann sig när Olivers pappa ringde en söndagseftermiddag i början av mars ifjol.
Det här var vad som hade hänt: Oliver Liabäck och hans kompisar stod och hängde i en lekpark. Han blev uttråkad och klättrade upp i ett träd. Han minns inte själv att det var särskilt högt. I själva verket befann han sig ungefär fyra meter upp.
– Grenen jag höll mig i var tjock, men den var död. Den knäcktes och jag föll baklänges. Jag hörde min kompis Benjamin skrika, sedan minns jag inget mer förrän jag låg i ambulansen.
Ambulanspersonalen ville att han skulle säga sitt personnummer. Han försökte gissa vilka siffror det var, men det gick inte så bra. Sedan tappade han medvetandet igen. Nästa gång han vaknade var han på akuten och spottade ut några tandbitar.
– Och så kommer jag ihåg när de drog i min arm så det knakade. Men då hade jag fått morfin.
Olivers kompisar hade ringt 112 och till Olivers pappa Martin som omedelbart kastade sig i bilen.
– Martin ringde mig och sa att han var på väg till sjukhuset för att Oliver hade ramlat från ett träd. Han lovade att hålla mig underrättad. Jag blev jätteorolig direkt.
Från akuten meddelade han: "Det här ser inte bra ut. Vi ska in på operation nu och jag hör av mig när vi kommer ut". Han berättade inte hur allvarligt det var. Hon kunde ju ändå inte göra något och nästa plan gick först nästa morgon.
– Den ångestnatten genomled Martin själv i väntrummet, medan läkarna kämpade för Olivers liv i fem timmar. När han vaknade tittade han upp och sa "Förlåt pappa", berättar Carina Henriksson.
Carina Henriksson ordnade barnvakt åt Helmer och köpte flygbiljett. På natten sov hon ingenting.
– Jag kollade mobilen hela tiden, men inga nya meddelanden kom.
Den synen som mötte henne när hon kom in på sjukhusets intensivvårdsavdelning nästa dag var långt värre än hon någonsin hade kunnat föreställa sig.
– Det finns inte ens ord för det. Oliver låg i sängen bland en massa apparater som blinkade och väste. Armarna var gipsade upp till armbågarna, han var intuberad, hade slangar i näsa och hals, ögat var helt igenmurat och hela huvudet var bandagerat.
Båda underarmarna var brutna. Ena knät var vridet och svullet. Käken hade fått en fraktur och sju tänder var skadade. Han hade sträckt sig i nacken. Men det värsta var en stor spricka i skallbenet och en massiv blödning inuti huvudet.
– Han var inte många minuter från att försvinna från oss.
Kirurgerna sågade upp ett hål i skallbenet, stoppade blödningen och sög ut blodet som tryckte på hjärnan. Tolv skruvar sitter än idag kvar i skallbenet.
Oliver Liabäck låg kvar på intensiven i nästan tre dygn. I början väckte personalen honom var femte minut för att han skulle blåsa ut koldioxid i en apparat och syresätta blodet.
– Det gjorde ont överallt, men nacken och huvudet var värst, berättar han.
Ett starkt minne han har från sjukhuset är när hans kompisar hälsade på den tredje dagen.
– De har nu fått namnet superhjältekompisarna, för de räddade ju mig – Benjamin, Ida och Oskar.
Eftersom han bara var vaken korta stunder kom de in och stannade några få minuter. Sedan gick de och satte sig i väntrummet ett par timmar och väntade tills nästa gång han vaknade för att kunna träffas lite till.
De första dagarna var kritiska. De visste inte om han skulle kunna gå, tala eller spela igen.
– Vi tittade maniskt på skärmen för att följa varje kurva och larm och fick regelbundet puffa till honom för att påminna honom om att andas, säger Carina Henriksson.
Sedan flyttades han till en barnavdelning där han blev kvar i nästan två veckor. Båda föräldrarna, hans bonusmamma Åsa Liabäck och hans två yngre syskon i Linköping fanns runt honom med sina omsorger och avlöste varandra i att stötta honom.
– För varje sak han sa eller gjorde, när han kunde röra på fingrarna eller öppna ögat, så tyckte vi det var fantastiskt, berättar Carina Henriksson.
Han fick prova ett piano där han låg i sängen med gipsade armar, minns han, och kände glädjen över att kunna spela igen.
– De hade sagt att jag skulle behöva ett års rehab, men redan efter ett kvartal var jag ute och gick och träffade folk.
Just vid den här tiden införde gymnasieskolan distansundervisning på grund av pandemin, vilket har gjort det enklare för honom att jobba i fatt.
Han var till en början hjärntrött, ljud- och ljuskänslig och hade ofta huvudvärk, men nu känner han sig i princip återställd. Och – han kan spela både elbas och dragspel igen. De tackar svensk sjukvård för det.
– Det var tio personer inkopplade på Olivers behandling och rehab, på olika delar av kroppen och de var beredda att följa honom i ett års tid. De visste ju att han spelade elbas och dragspel och ena handen hade läkt snett. Då tog de ett beslut att ställa honom på akutväntelistan. I första luckan som uppstod bröt de upp hans hand och la in en stålplatta för att han skulle återfå rörligheten, berättar Carina Henriksson.
Hon, som själv är sångerska, tror att motivationen att vilja kunna musicera igen har varit en stark motor i rehabiliteringen.
– Först kunde han inte ens hålla i basen, sedan tränade han upp rörligheten och musklerna tills han kunde spela igen. Hela tiden så envis, positiv och målmedveten.
Vad gör ni för reflektioner om olyckan och allt som hände nu efteråt?
– Jag känner bara väldigt en stor tacksamhet att det gick så bra, att han fick hjälp så snabbt och att det var i närheten av Linköpings universitetssjukhus det hände, säger Carina Henriksson.
– Jo, det känns bra och jag är otroligt glad att kunna spela igen. Men jag upptäckte direkt jag kom ut att jag är mycket mer försiktig idag och det störde mig lite. Fast jag börjar bli mer som förr nu, säger Oliver Liabäck.
Han har inte fått klättra i träd för sina föräldrar ännu, men en lyktstolpe har han varit uppe i, erkänner han.
– Kanske har jag blivit lite mer hönsmamma, men det har jag nog alltid varit till viss del. Jag försöker ändå låta bli, för barn är barn och ungdomar är ungdomar. Man vet ändå aldrig när olyckan är framme.
De har en överenskommelse efter olyckan och det är att han alltid ska berätta var han är, särskilt på kvällarna.
– Speciellt när han ger sig ut med skoter. Så vi vet var vi ska börja leta om han är borta.
– Jag har känt att det har underlättat för mig om mina föräldrar kan slappna av. Då släpper de mig lite friare, säger Oliver Liabäck och ler.
Familjen har kunnat återgå till det normala igen och lillebror Helmer tycker det är skönt.
Vad betyder din storebror för dig?
– Mycket, säger han och under ett ögonblick lägger bröderna armarna om varandra, där de står ute på Storgatan för att bli fotograferade.