En veteran som vill något mer med spänningsgenren och ett gäng debutanter som visar framtassarna. Den svenska deckargenren lever i högönsklig välmåga, skriver Björn G Stenberg.
Tove Alsterdal får väl räknas in bland de etablerade vid det här laget. Efter fyra kritikerhyllade kriminalromaner som startade med ”Kvinnorna på stranden” år 2009 över titlarna ”I tystnaden begravd”, ”Låt mig ta din hand” och ”Vänd dig inte om” är det inte direkt överraskande att senaste ”Blindtunnel” håller så hög klass. Den har alla de ingredienser som jag älskar i en bra deckare: grävande i det förflutna, trassliga relationer, överraskningar och inte minst att få nya insikter. Lägg till att den är mycket välskriven, Alsterdal tillhör de bättre med språket.
Det är som hon säger i en intervju, att deckargenren är en bra form för att berätta en historia. Eller om historia, glömd sådan, eller snarare gömd. Det faktum att tre miljoner tyskar fördrevs från vad som varit deras hem i hundratals år efter andra världskrigen är nog inte så känt. Tyskarna var ju förövarna dessutom så det var ju inte synd om dem, eller hur.
Till en liten stad i det forna Sudetenland flyttar ett svenskt medelålders par, Sonja och Daniel, för att starta om. De köper en nedlagd vingård där de vartefter hittar en igenmurad källare under huset. De snappar upp historier om saker som hänt under kriget och plötsligt kommer historien i fatt när det inträffar nya dödsfall.
Tove Alsterdal får till både en spännande kriminalroman och ett stycke brännande historielektion. Allt så man hela tiden bara måste vända blad, bara ett kapitel till innan jag släcker. Imponerande!
Imponerande är också deckardebutanten Michael Fuchs, fast på ett helt annat sätt. Han kallar sin serie för ”Stockholm noir” och första delen heter ”Mord på öppen gata”. Det är inte så lite en pastisch på Raymond Chandler och liknande hårdkokta författare från den genrens glansdagar. Man kan se Humphrey Bogart spela huvudrollen i filmatiseringen. Det startar med ett till synes enkelt fall för den luttrade kriminalöverkonstapeln Håkansson när överklassdamen Cecilia Wagner skjuter sin make mitt på Nya Svea¬vägen (boken utspelas nämligen 1949 i det Stockholm som kunde ha blivit om dåtidens stadsplanerare hade fått igenom allt, ett roligt stildrag). Men förstås, så lätt var det ju inte. Fuchs skriver med enkel självklarhet och mycket svärta i humorn. Fint format också, bara 200 sidor som i stort läses av sig själva!
Jönköping har lyckats skydda sina invånare ganska bra i deckarsammanhang. Det vill dock Frida Moisto ändra på med sin debut ”Som nitroglycerin”. Titeln syftar dock inte på något brott utan på huvudpersonen Lisa Engström, kriminalkommissarie. Med ett tufft förflutet är hon en krutdurk som ställer till det samtidigt som hon löser brott. Jag vill dock läsa mer om henne och ser till min glädje att det verkar som att uppföljning kommer. Moisto kan verkligen skriva, dessutom med en tydlig feministisk underskruv.
”Cold cases” är till min egen förtjusning en populär undergenre. Debuterande Tina Frennstedt lånar dessutom lite från ett verkligt fall i ”Försvunnen” när kommissarie Tess Hjalmarsson ska lösa ett fall med rötterna långt tillbaka. Glädjande nog är detta också en första bok i en serie. För detta är riktigt bra!
Debuterande Anki Edvinsson satsar fullt ut i sin ”Lust att döda”, som tur är så gör hon det bra. Det startar med vad som verkar vara ett terrordåd i Umeå, en skjutning med många döda. Fina personskildringar, oväntade vändningar och en bra samhällskänsla lyfter denna. Hoppas att det blir flera!