Klockan är exakt 22.18, den där mulna sommarkvällen 2021 i Luleå, när larmet inkommer till polisen om skottlossning. I dag vet vi att en ung kvinnas liv troligtvis släcks redan vid den första smällen.
Det är ett vansinnesdåd som leder till en av de mest omfattande polisutredningarna i modern tid.
Men utan en man i 20-årsåldern, som vi i bevakningen av mordet har valt att kalla nyckelvittnet, hade de viktigaste frågorna fortfarande varit obesvarade.
Det är han som leder polis och åklagare rätt i jakten på gärningsmännen. Det är han som ser till att bortom rimligt tvivel uppnås.
På natten efter mordet väljer han, i samråd med familjen, att berätta sanningen.
Beslutet innebär att nyckelvittnet, tillsammans med familj och flickvän, tvingas lämna Norrbotten på grund av hotbilden. Det som utlöser flykten är artikeln som vi publicerar en månad efter mordet.
Firandet av hans lillasysters födelsedag ställs in i all hast. Familjen packar snabbt ner det nödvändigaste och flyr på uppmaning av polisens underrättelsetjänst.
Första stopp blir ett hotell i Piteå.
Det berättar nyckelvittnet under intervjun som genomförs på telefon.
– Det var som att det blev krig i Sverige, att man måste fly ner i skyddsrum. Det var samma känsla. Vi packade in det nödvändigaste, för vi visste inte vart vi skulle, och flydde för våra liv, säger han.
Sedan mitten av oktober förra året är hans familj bosatt i en mindre ort någonstans i södra Sverige.
Men innan de når den relativa tryggheten tvingas han, flickvännen och familjen genomlida månader på olika campingar.
På ett ställe tvingades de byta stuga vid flera tillfällen.
Familjens umbäranden anför han gång på gång under intervjun.
– Jag har två små syskon som har gått igenom en mycket svårare period än vi vuxna. Och min mamma hade börjat sin praktik för att bli undersköterska. Det var hennes andra dag och i dag, nio månader senare, är hon ännu inte klar.
När han går in på lillasysterns vardag, tjocknar rösten.
– Hon har inte fått gå på förskola fram till nu. Hon var utan vänner sju månader. Vi har flyttat till en ny ort och börjat lära känna folk, säger han och fortsätter – nu med föräldrarna i tankarna.
– Jag har gått igenom en väldigt svår period, för att jag var på platsen. Men om du har ett barn som någon vill döda. Det innebär en fruktansvärd oro, panik.
Hans pappa är ett talade exempel.
– Han sov mellan en och två timmar per natt de första två månaderna. Han fick lämna sitt arbete. Ett yrke han var trygg med. Han fick lämna allt – för min skull.
Hur känns det för dig?
– Jag har dåligt samvete. Hela tiden.
Har du några tankar kring att du själv rörde dig bland kriminella, att det var du som satte dig och din familj i den här situationen?
– Absolut. Jag har väldigt länge umgåtts med folk som inte var bra för mig, och som inte gjorde bra saker.
På frågan om han i dag lever ett laglydigt liv, säger han:
– Jag har valt att sluta och ta en annan väg i livet.
Vi återvänder till stranden på Notviken. Ett drama som har fastnat i hans medvetande.
– Jag mår väldigt dåligt över det som har hänt. Det är svårt att glömma. Det sitter fast.
Hos den 25-åriga kvinnan fick han någonstans att bo när han själv ställde till det. Där var han välkommen.
– Hon har hjälpt mig i livet. Vi mådde dåligt tillsammans, vi mådde bra tillsammans. Om hon inte hade pengar, då hade jag det. Om jag inte hade pengar, då hade hon det.
Det är en historik som sätter spår. Han har sett sin vän mördas och bilder från händelsen uppsöker honom varje natt.
Ond bråd död och vansinne. Svettdränkta sängkläder.
– Jag vaknar av mardrömmar och skriker. Jag ser henne överallt där jag går, säger han och tystnar för några ögonblick när känslorna tar över.
I dag finns bara minnen kvar.
Innan vi avslutar vårt långa samtal förklarar han sin kärlek till flickvännen. Hon har fått ge upp allt.
– Oavsett hur svårt vi har haft det, så är vi fortfarande en familj. Min tjej har ingen med sig.
Sedan flykten startade har flickvännen inte fått träffa sin familj över huvud taget.
– Ingen mamma ska behöva leva utan sin dotter på grund av kriminalitet.
Han konstaterar sedan, nu med skärpa i rösten:
– Jag vill knappt prata om det, för jag blir förbannad. Sverige måste faktiskt ta tag i det här. Folk ska inte behöva flytta för att de vittnar. Folk ska inte behöva lämna allt.