Står vi inför en katastrof med skenande uppvärmning och stigande havsnivå? Är koldioxiden på jorden, som ökat till ”väldiga” 410 ppm (ett mått som atmosfärens koldioxidhalt mäts i), något att på allvar oroa sig för? Nej svarar Lennart Bengtsson, författare till ”Vad händer med klimatet?”, och tidigare chef för European Centre for Medium-Range Weather Forecasts, ISSI, samt Max Planck Institute for Meteorology.
Lennart Bengtsson menar att klimatdebatten, framför allt här hemma, mest förs av okunniga lekmän som inte kan skilja mellan naturliga klimatvariationer och genuina klimatförändringar. Bakomliggande sammanhang när det gäller klimat lyser med sin frånvaro i debatten. Kanske kan man jämföra med idisslarnas metanutsläpp där kor numera framstår som en stor klimatfara. Vi vill ha ost, smör och yoghurt, men inte köttet och inser inte att kon kalvar en gång om året för att kunna producera mjölk. Vartannat år blir det en tjurkalv. Ska kalven grävas ner eller ätas upp?
För forskarna är klimat väder över en längre period och vi måste vänta tills den period man utgår från i mätningarna är slut innan vi pratar om klimatet som en ödesfråga. Sommarmedeltemperaturen i Europa 2003 anses vara den högsta på 500 år med tre standardavvikelser. Var den sommaren tecken på klimatförändringar eller ett resultat av tillfälligheter i atmosfärcirkulationen, precis som sommaren 2018 i Sverige? Detta vet vi inte eftersom ”klimatet inte kan observeras utan endast bestämmas eller beräknas”.
Koldioxidhalten i luften har i klimatdebatten blivit symbol för klimathotet. Men det är inte mängden koldioxid i sig som är problemet. Istället är det växthusgaser som metan, lustgas och freongaser som är boven och år 2017 stod de för en tredjedel av klimateffekten. Mer växthusgaser ger högre och bestående temperaturer och även om temperaturökningen i atmosfären upphör så får vi räkna med fortsatt uppvärmning på 20-30 procent innan klimatsystemet kommer i jämvikt.
Hur varmt det kan bli om växthusgaserna bara fortsätter att öka vet inte forskarna säkert, men historien visar inget tydligt samband mellan uppvärmning och extremväder, även om modellerna visar det.
Mycket skulle vi kunna påverka, men det gäller inte stigande hav, inte annat än att bygga lämpligare bosättningar. Det är naivt, enligt Bengtsson, att inte förstå att klimatet drivs av krafter som vi kan påverka endast i begränsad omfattning. Förändring är det enda som är givet.
Kan vi då göra någonting överhuvudtaget? Ja är svaret. Människans energisystem är definitivt under omvandling med förnybar energi som är på väg att ersätta den fossila, som samtidigt kan utnyttjas mer effektivt, och Bengtsson tror även att säkrare former av kärnkraft har en framtid. Han tror på tillväxt och oroas inte av Arktis smältande isar. Och skulle Arktis bli isfritt året om innebär det bara fördelar för sjöfart och havsfiske. En högre växthusgaskoncentration har också fördelar: en grönare jord och snabbare tillväxt.
Svåra resonemang, som hur länge vi kan acceptera en ständigt ökad BNP, kostnader för utvinning av uran och nedgrävning av kärnavfall eller skövling av regnskogen, platsar kanske inte i den här boken. Men ibland blir resonemangen lite som Ebberöds bank, det vill säga vi lånar av framtiden utan att ha täckning för det. Och inte så sällan utgår Bengtsson från ett elitperspektiv. Det är inte, skriver han, den extrema värmen som är problemet för oss människor utan extrem kyla och han ger rådet: ”Installation av en enkel värmepump kan i de flesta klimat lätt lösa olägenheter med för hög inomhustemperatur”. Och han fortsätter: ”I vår tid om man har det gott ställt, kan man söka upp det klimat som man trivs bäst med. Klimatet i södra England är mer angenämt i februari och mars än i Sverige vid samma tid.” Vilket tips till befolkningen på Marshallöarna eller i Bangladesh!