Om man bortser från det tunna snötäcket hade den lilla röda stugan i Lakafors kunnat platsa på vilket julkort som helst. Intill ligger konstnärsateljén som är inredd i en gammal bagarstuga.
På farstubron står 66-årige Matsåke Bergström och tar emot Norrbottens-Kuriren. Han ser betydligt gladare ut än första gången vi sågs.
Den minnesgode läsaren minns kanske historien. Matsåke Bergström gifte sig med Tulani från Sri Lanka den 17 december 2011. De fick vara tillsammans i två år innan Migrationsverket krävde att hon skulle återvända till sitt hemland för att ansöka om ett nytt uppehållstillstånd.
Den 9 januari 2013 skiljdes makarna åt. På flygplatsen i Luleå informerades paret att det handlade om ett rutinärende som skulle ta tre månader.
Det visade sig vara helt felaktigt. Tre dagar innan julaftonen 2013 fick Matsåke Bergström ett nytt besked som nästan fällde honom till marken.
– Min kontakt på Migrationsverket berättade att det skulle dröja ytterligare sex månader innan min fru skulle tillåtas att återvända till Sverige. Jag var tvungen att lägga mig ned. Det kändes som om jag skulle få en stroke.
Det var i det skedet som Matsåke Bergström valde att bryta tystnaden. I Norrbottens-Kuriren berättade han om sin kamp mot Migrationsverket.
Plötsligt blev det fart på de byråkratiska kvarnar som tidigare malt så långsamt. Sju dagar efter publiceringen beviljades ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.
– Jag minns dagen när Matsåke ringde till min bror och berättade äntligen var allt klart, berättar Tulani Bergström och skrattar glatt.
Elva månader senare sprider svaga vintersolen ett gult ljus i det tavelfyllda vardagsrummet. Väggarna är täckta av målningar i olika storlekar samt fotografier på familjen.
Tulani Bergström fyller fikabordet med så många tonfiskpiroger och chokladbakelser att man skäms över de medhavda lussekatterna och pepparkakorna.
– Det här är världens bakmaskin och matlagerska, kluckar maken och håller om sin fru.
De två makarna kan se tillbaka på ett omtumlande år som står i skarp kontrast till händelserna året innan.
– 2013 var en ständig kamp mot "Migränverket", berättar Matsåke Bergström. De ljög mig rakt i ansiktet. Det gick inte att få tag i någon som kunde ge besked. Jag kände en enorm frustration. Som tur är hade jag mitt jobb. Jag har nog aldrig arbetat så mycket som jag gjorde under det här året. Och vad skulle jag ha gjort om jag inte hade haft konsten ...
Den 17 februari 2014 landade Tulani Bergström på flygplatsen i Luleå. Det skulle dröja länge innan konstnären rörde sina penslar.
– Det var först i oktober som jag började om. Det kändes avigt att måla igen efter ett så långt uppehåll, men det tog bara någon timme innan allt var som förr igen. Jag antar att det kan jämföras med att cykla ...
Man brukar tala om att konstnärer gör sina bästa verk i sina olyckligaste stunder. Har du under det senaste året varit alltför lycklig för att måla?
– Det där har man hört talas om att många konstnärer gjort bra saker i armod och elände. Antonin Dvorak skrev sin mest odödliga musik strax efter att hans pappa dött. Nej, jag tror mer på min gamle vän Toivo Lundmark som brukade säga att "det där är ett jäkla svammel att bra konst skapas genom inspiration. Det handlar ju om transpiration".
Nu ser paret Bergström framemot att fira julen i hemmet utanför Norrfjärden. Tulani längtar efter julklappar.
– Jag brukar alltid fira jul. Det gjorde vi på Sri Lanka också. Min bror är nämligen gift med en katolik.
Vad tycker du om den svenska julen?
– Fint. Det är fin helg med alla ljusen och snön.
Innan vi skiljs är jag tvungen att ta upp Matsåke Bergströms stora oro inför hustrus hemkomst. Hur gick det egentligen med blommorna?
– Det gick ganska bra. Nästan alla var vid liv, svarar maken.
– Inte alla, inflikar Tulani snabbt. Jag hade många liljor, men när jag kom tillbaka från Sri Lanka var allihop borta.
Som tur är hann inte kärleken vissna.