Totalt bärgades cirka 7300 stockar innan man kunde inleda muddringen. Arkivbild.
Veckan efter midsommar drog man igång sugmuddringen i Notviken som förorenades av kvicksilverförorenade fibrer från massafabriken i Karlshäll i mitten av förra seklet.
2011 inleddes åtgärdsförberedelser för att städa upp men redan för 20 år sedan började man att kartera bottensedimentet.
– Det här är fantastiskt att det blev av, eftersom vi har gjort så otroligt många utredningar innan. Jag har varit med i projektet i över tio år. Med tidig förstudie, förstudie och huvudstudie, innan man kom till själva åtgärdsfasen.
I Notviken står under några veckor i juli en gps-styrd muddringsenhet med en precision på tre centimeter som dammsuger botten. För att undvika att föroreningar sprider sig under muddringen har man placerat en 900 meter lång slitgardin runt området, och utanför den har man bojar som mäter vattnet.
Kopplat till muddringsenheten finns sedan en pumpledning som går upp till sedimentbassänger, så kallade geotuber, där innehållet sedan avvattnas.
– Det som blir kvar kommer vi transportera till en extern deponi på Bodens renhållningsanläggning.
Muddringsenheten till höger i bild. Stolpen till vänster kontrollerar så att man inte sprider förorenat vatten under muddringen.
Från början var det tänkt att man skulle bygga två egna depåer i Luleå där man skulle bevara sedimenten. Då hade man enligt lag själva behövt övervaka platsen i 30 år, men när det visade sig att den sammanlagda massan skulle bli mindre än befarat kunde man istället transportera det till Boden. I och med mindre massan kunde man också göra en tillfällig depå för sedimentbassängerna, istället för att bygga en permanent platå, berättar Ola Thurfjäll från Peab som utför arbetet.
Området som används som arbetsplats är där Tyskmagasinen stod innan de brann ner 2016. Efter arbetet ska platsen återställas till som det var innan. Arkivbild.
Projektet drivs av Luleå kommun i samverkan med Peab anläggning och görs i samarbete med länsstyrelsen och Naturvårdsverket där den senare är dem som finansierat arbetet.
– Vi har fått drygt 160 miljoner för själva åtgärderna och så har vi fått medel tidigare också för alla utredningar, förklarar Marianne Kallin.
– Det finns en riskbedömningslista som Naturvårdsverket har på förorenade områden i hela Sverige, som de anser ska saneras. Eftersom det inte finns någon ansvarig går staten in och finansierar.
Redan innan månadsskiftet ska själva muddringen vara klar och sedan tar det några månader extra innan avvattningen avslutas och sedimenten kan flyttas till renhållningsanläggningen i Boden.