Nej, Anders Nystedt och ni andra som med bravur sköter ert uppdrag i en tid då somliga av oss känner oss som fritt drivande barkbåtar i en stark ström, ni kommer inte att behöva ta mig i örat. Jag tänker inte alls uppmana till brott mot vare sig restriktioner eller rekommendationer. Julborden på lokal ska givetvis fortsätta vara inställda och vi ska inte samla stora, tjocka släkten med gammelfaster Sigbritt, eller mormor Inga som självklara medelpunkter för minns nu att de båda tillhör en riskgrupp.
Julklappar har vi sedan länge begränsat till barnen i vår familj. Pyntet är en ganska modest samling av gamla ting och nyare dito som ställs fram på en kvart och sorteras bort lika snabbt. En äkta gran blir det vad det lider, men aldrig att den kommer in förrän julveckan är här, klär den gör vi kvällen innan. Här antar jag att jag vill förmedla att mitt förhållande till julen är ganska "lagom". Men det finns något jag aldrig tummar på. Maten.
Inslagen på julbordet har förändrats, förfinats och utvecklats under åren. Från mormors traditionella julbord där sillen och laxen stod i sällskap med hemgjord gäddpaté och där rentungan och grisfötterna var lika självklara inslag som köttbullarna och skinkan. När julfirandet flyttades över till mitt egna föräldrahem kvarstod det traditionella, men kompletterades med lite gröna alternativ då min bror blev vegetarian. "Det vegetariska" var något som mamma ojade sig över då och då, mest orolig över att inte kunna skapa något lika gott som hennes famösa köttbullar.
Mitt eget julbord har sin grund i de gamla traditionerna, absolut. Den gravade laxen och ägghalvorna med löjromstopping är givna inslag. Då frånvaro av köttbullar och prinskorv skulle utlösa våldsamma protester finns de givetvis med.
I år kommer blir det sannolikt en jul utan skinka, då halva familjen inte äter griskött och mina kära barn har en ljum relation till anrättningen. Kanske gör jag saffransdoftande ris med mandel som komplement till den sedvanligt sönderkokta mandelpotatisen, eller tabbouleh som sidorätt till köttbullarna. Eller låter mig inspireras av Cecilias veganska delikatesser i reportaget intill. Traditioner mår som bekant bra av att uppdateras. Men glöm för tusan inte senapssillen. Den är ett måste.