LULEÅ
Det är ju ingen nyhet precis. Samma procedur som alltid. De delar in vår tid, dessa bevingade sommargäster. Först kommer de med vår och förväntan. Holkar fylls, bon intas, och sommarens ljudkuliss blir komplett.
Vad vore en vår utan storspovens drillar, eller ladusvalans svirrande i skyn? Vem blir inte glad när bofinkens ljuva strofer ljuder genom skira lövsalar?
Men en sommar går så fort. Knipans pärlband av ungar-killarna i keps- blir stora, tornfalkens jagande efter sork över gröna ängar upphör. Snart så blåser höstvindarna och det är plötsligt uppbrottstider i naturen. Flockarna samlas, fågelsträcken korsar kornblå himlar, och riktningen är söder, mot fjärran vinterkvarter. Spanien, Indien, det är inte nästgårds de reser.
Bara vinterkämparna blir kvar. De som härdar ut månader av köld och is och mörker, men skänker glädje och värme till den som matar de små genom de besvärliga tiderna.
När ladusvalan rest hör man plötsligt talltitans stillsamma sång, domherrens övergivna tutande och talgoxens enkla låt. Inga sprudlande serenader, ingen passion och krusiduller, bara ett vardagslugn som också har sin tjusning.
En frostig morgon lyfter stora vingar och stiger över gulnande skogar och glittrande fält. Det är dags att fara. Tranor, gäss, svanar, änder, rovfåglar och småfåglar tar ut kursen. Kanske är v-formationerna ett tecken till oss som blir kvar- en tröst att det kommer en ny vår och allt börjar om igen.