Nu lägger barfotafröken upp fötterna

Det hörs en flämtning av lätt förskräckelse i luren när vi ringer och berättar att vi vill komma och skriva om henne. Men hon lovar ändå att vi ska få komma, lätt motvilligt, ?inte ska väl jag? ... ja, ni vet! Men vi förklarar för henne att vi har fått rent överdådiga mejl om hennes förträfflighet. Och vi har förstått att denna kvinna betytt en hel del för barnen i lekis, inte bara under de 23 åren på Persöskolan utan även på Furupark i Luleå och i Råneå. Hon har blivit Maggan med alla i sin närhet och hon har som Tomas Ledin sjunger i en av sina låtar ?älskat varje stund?.  ? Ja, jag ångrar inte mitt yrkesval en sekund. Jag har verkligen gillat jobbet. Jag har fått så mycket av alla dessa barn, det är väl det bästa med det hela. Jodå, jag har blivit utskälld ibland också, men det hör till ovanligheterna, säger hon när hon möter oss i Lekis hemtrevliga lokal invid Persöskolan. Margrareta var bland de första som genomgick barnträdgårdsutbildning här uppe i norr på förskoleseminariet på Västra skolan. Hon blev klar 1962. Hatar strumpor Hon tar emot oss utan strumpor eller skor, ett riktigt barfotabarn, men så har hon alltid haft det. Det har blivit ett kännetecken som hon ständigt uppmärksammats för. Hon hatar strumpor nämligen.  ? Vi köpte färg utanför en affär i stan för ett tag sedan. Tvärsöver ett biltak ropar en mansperson till mig ?jag har varit lekisbarn hos dig, jag minns att du gick barfota?, säger Margareta och skrattar gott. Stora barngrupper, hög ljudnivå, tunga lyft och besvärliga arbetsställningar, jodå det har varit slitigt både för knopp och kropp att vara lekisfröken i 43 år. Höfterna har tagit stryk, men hon har trivts i miljön.  ? Barnen är så härliga, så naturliga och rättframma, säger Margareta som också får sina fina omdömen av nöjda föräldrar för att hon varit bestämd och haft ordning och reda med sin lilla skock tillsammans med mångåriga kollegan Lena Sundvall.  ? Varje barn har fått veta att de duger som de är och att de gör så gott de kan, det är viktigast, säger Margareta som också är glad att ha fått vara tillreds för föräldrarna när de behövt stöd. I februari fyllde hon 65 år. Hon firades med en överraskningshappening i matsalen där alla barn i skolan hade samlats och sjöng Jag vill vara din Margareta, berättar hon och ler vid minnet. Det var häftigt! Vemod och glädje  ? Jag jobbar kvar tills terminen är slut förstås, säger hon självklart. De 18 blivande skolbarnen ska ha fått gå klart. Sedan ska hemmet i Råneå med man, de vuxna barnen och barnbarnen få hennes uppmärksamhet.  ? Jo, och nu ska jag sova så länge jag vill utan väckarklocka och så läsa de där böckerna jag inte annars hunnit med och kanske ska jag ?vicka? någon gång om det behövs, säger hon. Sista skoldagen när blomstertiden äntligen är här ja, då ska hon stå i skolans aula och känna efter riktigt.  ? Det kommer att känns konstigt förstås, en kombination av vemod och glädje, säger Margareta ?Maggan? Sundqvist och kramar om ett par av sina älskade arbetsobjekt, My och Linda som blir skolflickor i höst.