Första gången jag kom i kontakt med Facebook var i Perpignan 2009. Jag besökte fotofestivalen Visa Pour L´image. Lite irriterad undrade jag vad mina yngre kamrater höll på med. Hela tiden. De fotade med sina telefoner, en sorts telefon jag aldrig sett förut. Det var den första generationen iPhone och de uppdaterade någonting som hette Facebook. Jag fattade ingenting men blev nyfiken. Sen dess har jag också haft Facebook men nu tar det slut.
Ja, det känns bra men lite skrämmande. Det finns flera anledningar till mitt beslut. Ett är att användandet har blivit tvångsmässigt. Jag vågar inte räkna hur många gånger per dag jag kollar uppdateringarna, men det är alldeles för ofta. Framförallt när jag gjort ett eget inlägg och vill se hur många likes som strömmar in. Sen är jag irriterad på hur Facebook försöker styra mitt användande med en massa onödiga förslag. Om vi är ärliga, hur många av inläggen som finns i våra filterbubblor känns viktiga, och hur många av mina inlägg är viktiga för mina vänner? Väldigt få är mitt svar.
Självklart är jag inte opåverkad av den senaste tidens händelser kring Cambridge Analytica. Jag kan inte påstå att jag är förvånad, men likafullt förbannad. Förvisso har jag gått in i Facebook med öppna ögon utan att i detalj veta vad avtalet jag godkänt innebär. Så jag har väl antagligen mig själv att skylla. Men nu är det nog.
Jag är nog lite orolig att inte nå ut eller att inte nås. Hur ska det gå med exempelvis vernissageinbjudningar utan Facebook? Till min senaste utställning bjöd jag in alla mina 536 vänner och min fru några hundra till. Tyvärr kan man inte veta vilka som verkligen nåddes av inbjudan eftersom jag var fräck nog att inte betala för ökad räckvidd. Av dessa kom ungefär 15 på vernissagen. Hur ska jag utan Facebook få reda på vad som händer och vad alla andra lockar med? Naturligtvis finns det andra sätt, och jag konstaterar dessutom att det är få inbjudningar jag tackar ja till. Så i slutändan blir nog inte förändringen så dramatisk.
Däremot kommer jag att ha kvar Instagram. Det passar mig som fotograf bättre och det är enklare och renare i sitt upplägg. Det får hädanefter bli mitt skyltfönster.
Jag fick en kommentar om mitt beslut att man inte kan backa in i framtiden. Med tanke på det digitalas korta omloppstid så känns inte Facebook som framtid, möjligtvis samtid. Det kommer ju nytt hela tiden och jag behöver inte var en del av allt. Jag har min tid och den tänker jag vara varsam med.
Vi ses i verkligheten (och på Instagram).