Det var till tonerna till "Längtan till landet" som sköna maj hälsades välkommen utanför Luleå tekniska universitet vid 19-tiden på torsdagskvällen.
Herman Sätherbergs vackra vårkväde tonsattes av Otto Lindblad redan 1839 och är kanske Sveriges mest älskade vårvisa. I våra dagar är visan mer känd från den första strofen "Vintern rasat ut".
Cirka 200 Luleåbor hade samlats på det lilla fältet utanför Teknikens hus.
Den 20-årsjubilerande manskören Snapsakademin under ledning av den uttrycksfulla dirigenten Ida Persson bjöd på ett litet potpurri av vårvisor som bland annat en smula överraskande innehöll Björn Skifs gamla hit "Hooked on a Feeling" från 1974.
Framförandet resulterade i entusiastiska, men kanske också en smula sordinerade applåder. (Vi hade ju - med tanke på årstiden - handskar på oss.)
För själva majbrasan ansvarade Pyrotekniska Sällskapet vid LTU, vilket möjligen kan förklara varför kasen brann ned så fort.
Kvällens höjdpunkt infaller vid 22-tiden, då det traditionella fyrverkeriet kommer att avfyras.
– Det här en viktig dag för oss, berättade Andreas Rönnqvist, ordförande i föreningen. Visst, det är valborgsmässoafton i kväll, men för oss medlemmar i pyrotekniska föreningen ser vi det här mer som vår födelsedag.
Den 30 april 1984 bildades Pyrotekniska sällskapet vid LTU. Norrbottens-Kuriren infaller förstås i skaran av gratulanter.
Slutligen måste jag berätta att det land som Herman Sätherberg så uttrycksfullt kände en sådan längtan till är Nolinge säteri i Grödinge socken som ligger i Södermanland.
I de fall dina vårkänslor livats upp av dessa rader har jag tagit mig friheten att avsluta med originaltexten till "Längtan till landet" alias "Vintern rasat". Håll till godo.
Vintern rasat ut bland våra fjällar,
drivans blommor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här i purpurvågor,
guldbelagda, azurskiftande
ligga ängarne i dagens lågor,
och i lunden dansa källorne.
Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse,
se dem än som i min barndoms stunder
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.
Lyssna vill jag, huru vinden susar
uti halvutspruckna björkars lund,
spegla mig i sjön, där anden krusar
med sin köl det mångbeglänsta sund,
och i famnen av naturen drömma
vårens dröm, som ingen tröttat än,
och min sorg i jaktens lund förglömma,
fri som skyn där uppå himmelen.
Forsen kastar sig i havets sköte,
se, hur vild, med vilken stämmas dån!
Är det ej, som hela Mälarn göte
åter på en gång sitt rika lån?
Och han är likväl så hög om kvällen
som om morgonen, och tusen år
fylla honom kanske än från fjällen
lika rik och härlig varje vår.
Och med varje maj hans holmar gunga
sina kronor i dess klara våg,
och i varje vår hans fåglar sjunga
lika ömt med lika eldig håg.
Skulle jag, när hela världen svärmar,
sköna vår, blott jag ej le med dig!
Och en snöbäcks sorl, den klippan härmar,
var dock fordom nog att locka mig.
Nej, åt landet, bröder! Tjädern knäpper
nu var morgon i sin furulund.
Vad, om jägarn kopplet varsamt släpper
blott till ögonfägnad på en stund?
Låt oss njuta, låt oss vara glade!
Friskt och härligt hornens toner gå.
Den som hjärta nu att jaga hade
endast på en timma eller två!