En nostalgisk återförening utlovas när Norrlåtar och Norrbottens Järn ger konsert på fredagskvällen. Dessa Norrbottensband, med 1974 som gemensamt födelseår, emanerade ur luleåbaserade Anton Svedbergs Swänggäng och räknas som två av de stora banden i den musikrörelse som benämns proggen. Här recenseras endast den första delen av konserten, den med Norrlåtar.
Norrlåtar började med en dröm om att utforska och lyfta fram norrbottnisk musik. Drömmen blev till ett band som gjorde fältinspelningar för att dokumentera och sedan spela låtar från Norrbotten. 2004, efter en framgångsrik nationell och internationell karriär, gav man avskedskonsert.
I den fullsatta salen märks en stark förväntan inför detta återseende.
Man blir glad från första anslag. Dragspel, nyckelharpa, mandolin, fiol, piano, bas, trummor och ordlös sång som kraftigt ljuder ur grånade hjältars strupar möter publikens förväntan som i en stor, kärleksfull kram. Värmen i återseendet är påtaglig. Norrlåtars medlemmar myser på scen och publiken äter ur deras händer.
Bandets grundare, Magnus Sjöström, som skrivit Schottis från Luleå, ber oss vara stolta över att Luleå som en av få städer har en egen schottis. Låten ackompagneras av ett taktfast stampande i stolsraderna.
Tornedalskt vemod som i Hyvän illan och Matkamies, innerligt framsjungna av Hasse Alatalo, varvas med svängiga Alviksvalsen och Polska efter Fritz Sandberg. I de senare hörs inslag av jazz och världsmusik, typiskt för den senare delen av Norrlåtars produktion. Under 1980-talet letade man influenser från andra musikaliska världar och blandade friskt på ett sätt som var karakteristiskt för delar av proggrörelsen.
Det svänger rejält och man får lust att dansa. Detta är ju bruksmusik. Inte ska man egentligen sitta i en bänkrad och städat lyssna. Man borde vara på en äng eller i en loge. Mitt i allt uppstår en dialog med publiken utöver vad som är vanligt på konserter. Björn Sjöö reflekterar över bussresande i Bolivia och får ropande kommentarer från olika håll. Det känns som vi är i ett stort pörte där man hojtar till varandra från ena väggen till den andra.
Nostalgi är en känsla av längtan efter en förfluten tid. I musiksammanhang handlar det om att musiken väcker minnen av situationer från förr och därmed förknippade känslor. Visst väcks nostalgin denna kväll, en längtan efter en tid då allt var i rörelse, då alla kunde spela och då man experimenterade, vred och vände på begrepp utan begränsning, en tid då konst, mode, politik och musik samverkade och inspirerade en hel generation.
Nostalgin är en angenäm känsla, kanske också lite vemodig. I den kan man låta sig vaggas en stund. Men om den inte inspirerar till ny aktion och kreativitet blir den bara som en god karamell man suger på ett tag. Norrlåtar känns inte nostalgiska alls , de spelar vitalt och kraftfullt, fortfarande i ett uppfyllande av sin dröm. Men hur är det med oss som lyssnar? Tar vi oss an utmaningen i texterna; släng ut den gamle sabotören, ge plats för känslans partisan!