Eine Heikkilä, nu Johansson flydde som barn kriget i Finland och hamnade i Sverige. I boken ”Finnkärringen – Finnpolisen mitt liv” berättar hon om hur det var att komma till Sverige en januaridag 1942 och sedan arbeta som den första kvinnliga polisen i Norrbotten, och faktiskt hela Norrland.
– Det fanns ju ingen kvinnlig polis norr om Dalälven när jag började 1955, säger Eine Johansson.
Hon har skrivit hela boken ur minnet, förutom delar ur den polisiära historien där hon kollat på texter och dokument för att allt ska bli rätt. Att hon skulle skriva om sitt yrkesliv som polis bestämde sig Eine Johansson för redan innan hon gick i pension 1998.
– Jag har tillåtit mig att pröva om det verkligen kunde gå till så här.
Eine Johansson sökte befälstjänster, men av de ansökningarna blev det aldrig några jobb.
– Jag var i tjänsteålder likvärdig med mina medsökande. Jag hade goda vitsord, men så fort det kom ett ansökningstillfälle fick jag etiketten samarbetsovillig.
Den etiketten ges för att personer antingen inte vill samarbeta, eller som författaren menar, få bort en medsökande. Det är någonting som inte behöver förklaras vidare eftersom det är myndigheten som redovisar det. För Eine Johanssons del var det ingen bra känsla som infann sig efter etiketten.
– Det var ju fruktansvärt. Jag visste ju att det här kommer att förfölja mig.
En gång uppehöll Eine Johansson en tjänst som kriminalkommissarie under ett års tid. När tjänsten sedan ledigförklarades sökte hon den men hon var inte intressant för tjänsten.
– Jag var prövad i ett år men min myndighets förordade en helt annan person. Om mig sa man ingenting.
Där och då bestämde sig Eine Johansson att överklaga tillsättningen, och fick rätt av regeringen.
– Det var en lycka att rättvisa skipades.
När författaren släppte och signerade sin bok under måndagen i Luleå var intresset stort.
– Jag tror att det kanske finns många som känner igen sig, säger hon och fortsätter:
– Polisyrket tror jag intresserar, det är i stöpsleven på många sätt i dag. Stor kritik och det ena med det andra, så det är säkert intresseväckande.
Författaren har redan en liten tanke på att skriva ytterligare en bok, men först hoppas hon att den här kan väcka någon slags tanke hos den som läser.
– Den ger ju ett diskussionsunderlag och kanske anledning för en del att tänka till att ”ja, man kanske skulle stå på sig”.