"Stockholm, städerna och resten" heter Arne Müllers senaste bok, och som titeln antyder handlar den om glesbygd kontra storstad. Müller är uppvuxen i Messaure och har bott större delen av sitt liv i Norrbotten och Västerbotten, något han själv tror är grunden till sitt intresse i frågan.
I boken undersöker han varför så stora delar av landet går bakåt och jobben och servicen försvinner där, samtidigt som allt koncentreras till Stockholm. Och han frågar sig om urbaniseringen är en naturlag, eller om den går att påverka.
– Det som knuffade igång mig var när jag frågade en professor i Umeå om det fanns något övergripande skrivet om regionalpolitiken, vad som gjorts och vad som lyckats, och fick svaret: Nej, det finns det inte.
När han tittade han på pengar som staten satsar i vägunderhåll och väginvesteringar i de så kallade länsplanemedlen, ett bidrag tydligt regionalt knutet, trodde han först att han misstagit sig.
– Jag tänkte att det kanske är lite snedfördelat, men det borde ligga någonstans mellan det man kan förvänta sig per innevånare och det man kan förvänta sig per yta. Jag förstod att det inte var en fördelning för yta, Norrbotten är ju så stort och skulle då få en fjärdedel av pengarna. Samtidig skulle det vara rimligt att man fick mer än bara i förhållande till antalet innevånare med den tunga trafiken man har, säger Müller.
Det visade sig att Stockholm får 3,6 gånger mer pengar för trafikinvesteringar och trafikunderhåll jämfört med Norrbotten. Det gäller framför allt statliga vägar, landsvägar, Europavägar undantaget, och med hänsyn taget till hur mycket vägarna trafikeras. (Index 100 är riksgenomsnitt, Norrbotten, 69, Stockholm, 249)
– Det var chockerande att upptäcka att Stockholm till och med får mer per innevånare än norrbottningarna. Även jämfört med de andra länen jag tittade på ligger Norrbotten extremt dåligt till.
Enligt Müller beror skillnaderna politiska prioriteringar på nationell nivå.
– Stockholmsregionen är väldigt högt prioriterat, Norrbotten - väldigt lågt prioriterad. Jag tror att det här är väldigt medvetet, politiker är varken dumma eller okunniga, detta är gjort med öppna ögon.
Han talar om att om man mäter tillväxt enkelt, i BNP-ökning, så kan en sådan prioritering vara begriplig. Är det storstadsregionerna som står för den ekonomiska tillväxten, då satsar man där.
– Men jag tycker inte att det resonemanget är hållbart, det går inte att mäta tillväxt på det okomplicerade sättet. Storstädernas tillväxt för dessutom med sig en massa negativa saker för de som bor där och är miljömässigt tveksamt.
I boken frågar han sig hur storstäder kan vara så attraktiva, när vardagslivet inte verkar särskilt lockande.
– Jag försöker vända på perspektivet - städer framställs som det optimala sättet att bo i. Men tittar man på människors vardagsliv, hur bor man, vad det kostar, hur lång tid av pendling folk har till jobbet, - på punkt efter punkt är det bara hemskt att bo i stora städer.
De slutsatser Arne Müller kommer fram till är att urbaniseringen inte är en naturlag - den handlar om nationell politik. Under 60-talet rullade flyttlassen, något som bromsades under 70-talet.
– Det som påverkade var politik, det var högskolornas decentralisering, offentliga sektorns utbyggnad och mer eller mindre lyckade insatser som påverkade var investeringar hamnande. Inte många känner till att Stockholm stad minskade med 100 000 innevånare under 70-talet.
– Människors engagemang och protester har haft betydelse. På 60-talet då flyttlassen rullade sade folk ifrån i rörelsen, "Vi flytt int". Den senaste fem åren ser vi liknade protester, ett exempel är Doroteaborna som ockuperade sjukstugan i mer än tre år - och vann kampen.