Nollvisionen ett fiasko
Nollvisionens mål är att bara 270 personer ska dö i trafiken i år. Redan har 263 personer omkommit.
Nu höjs kritiska röster inom Vägverket.
Satsar verket på rätt åtgärder? Är nollvisionen överhuvudtaget rimlig?
Nu höjs kritiska röster inom Vägverket.
Satsar verket på rätt åtgärder? Är nollvisionen överhuvudtaget rimlig?
Det låter som ett rejält misslyckande.
- Ja, det har gått käpprätt åt helvete. Det är jättejobbigt för oss som arbetar med trafiksäkerhet att inte uppnå våra mål, säger Ove Lundberg, haveriutredare på Vägverket region Norr, och efterlyser en självrannsakan inom Vägverket.
Är nollvisionen överhuvudtaget rimlig?
- Det är den stora frågan. Vissa länder har varit väldigt bra på att få ner dödstalen i trafiken, som till exempel Danmark. Men de länderna har startat från mycket sämre förutsättningar än Sverige. I Sverige har vi redan gjort så mycket, jag vet inte hur mycket mer vi kan sänka dödstalen, säger Ove Lundberg som ändå tror att Vägverket bör se över sin verksamhet och sina prioriteringar.
Ove Lundberg tror nämligen inte att det räcker med att placera ut mitträcken, fartkameror eller röja bort stenar från vägkanten för att uppnå Vägverkets mål.
- De fysiska åtgärderna är viktiga men de räcker inte till, för vi lyckas inte förändra trafikanternas attityd ute på vägarna.
- Vi har också märkt att böter har en kortsiktig inverkan, de leder inte till att människor ändrar sin inställning i trafiken, säger haveriutredaren.
Den dåliga attityden är enligt Ove Lundberg den största boven i trafiken. Det är den som får oss att köra för fort, att inte ta på oss bilbältet eller att sätta oss i bilen med alkohol i kroppen.
- Ingen som står på taket till ett höghus närmar sig kanten om det inte finns ett räcke. Alla förstår att det är farligt. Men vi sätter oss i bilen eller kliver på motorcykeln utan att tänka på hur farligt det är, säger Ove Lundberg.
Men hur förändrar man trafikanternas attityd?
- Man måste skolas genom information. Men på Vägverket gör vi inte längre informationskampanjer, vi har valt att satsa helt på fysiska åtgärder, som till exempel mitträcke, räfflade mittlinjer eller kameror.
Barnens trafikskola
Den som är under 30 år vet förmodligen inte vilka informationskampanjer Ove Lundberg pratar om. Vi som är lite äldre minns Barnens trafikskola som vi gick till före skolstarten. Och vi minns poliserna som besökte klassrummen och informerade om riskerna inom trafiken.
Det handlade om att gå till vänster på vägen, titta åt vänster, höger och vänster igen innan vi gick över en gata. Polisen kollade att cykeln hade riktigt lyse och reflexer. Ja, vi lärde oss trafikvett redan när vi var små. Vi lärde oss att trafiken är en farlig miljö.
Och på TV hade Anita och Televinken en egen trafikskola som inga ungar missade.
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF) hade kampanjer som hördes på radio varje dag.
Det handlade om att banka in trafikvett och riskmedvetande i barn och ungdomar. Och det fungerade. Sverige blev världsledande på trafiksäkerhet.
- Problemet med informationskampanjerna var att det var svårt att mäta vilken effekt de hade på olyckorna. När ekonomerna och statistikerna på 1990-talet fick ta över ansvaret ville de istället ha åtgärder som var lättare att mäta, så informationsarbetet ersattes med fysiska åtgärder, säger Ove Lundberg som undrar om det var ett så klokt beslut.
- Vi gick från att satsa på information till att bara satsa på fysiska åtgärder. Jag vet inte om det var så bra att stänga av informationskranen helt. Nu är det flera generationer som inte har blivit trafikskolade, säger Ove Lundberg.
Vi får allt flera kameror som fotograferar fortkörare, och allt högre böter. Men när attityden till bilkörning är fel, då kommer olyckorna inte att minska.
Så jobbar vi med nyheter