Nilsén är på gång igen
Nu står han på två ben igen. I augusti förra året amputerades Rolf Nilsénshögra ben. Nu har han fått en protes och lär sig så sakta att gå på nytt.
BOLLTRÄNING. Rolf Nilsén och bollar hör inte ihop. Här får han dock använda en boll då han under sjukgymnasten Åsa Jonssons ledning tränar upp balansen.
Foto: Andreas Wälitalo
Då han väl kom till Sunderby sjukhus i början av augusti fanns inte mycket annat att göra än att amputera hans högra ben, strax under knäskålen. Något som givetvis var tufft för honom. Det blev en och en halv månad på sjukhuset innan han kunde återvända till hemmet i Svartöstaden - enbent och sittande i rullstol. För att kunna få en benprotes måste givetvis såret efter amputationen vara ordentligt läkt, något som tar sin tid. I Rolfs fall tog det cirka sex månader. Avgjutningar
För nästan exakt två månader sedan, den 9 mars, började arbetet med att fixa ett nytt underben till Rolf. Då träffade han Tomas Ögren, legitimerad ortopedingenjör och chef för ortopedkliniken vid Sunderby sjukhus, för att ta mått och göra avgjutningar till det som ska bli hans nya ben. Att prova ut en protes går relativt snabbt. Tomas Ögren börjar med att göra en avgjutning där benet kapats så att man kan tillverka en hylsa som passar in i benstumpen. - Greppet ovanför knäskålen är viktigt. Därför måste man göra hylsan så tajt som möjligt, förklarar Tomas. En öm punkt
Rolf har en gammal skada i höger knä och har en öm punkt där. Därför får Tomas göra en speciallösning och se till att hylskanten inte tar vid den ömma punkten. Sedan mäter han längden på Rolfs vänstra underben för att ta referensmått. För protesen måste givetvis stämma med det andra benet. I annat fall blir patienten halt. Även skoteknikern Robert Nilsson kommer in för att prova ut bra skor, vilket är viktigt för den som har protes. Då mätningarna och avgjutningarna är klara får Rolf åka hem och vänta på att Tomas Ögren och hans kollegor på ortopedklinken gör ett nytt underben till honom. Väger 2,6 kilo
En dryg vecka senare är Rolf tillbaka på ortopedkliniken. Inne i rummet står hans nya ben och väntar. Protesen väger 2,6 kilo med sko. - Nu ska vi se om den passar, säger Tomas och sätter fast protesen. Allt går bra och Tomas finjusterar proteslängden innan det är dags för Rolf att resa sig upp på två ben för första gången sedan augusti förra året. Någon minut senare tar han så det första steget. Det fungerar och lättnaden syns i hela hans ansiktsuttryck. - Det känns underligt på något sätt. Inte heller klämmer det på den ömma punkten. Jag räknade med att det skulle göra ont, men det gör det inte, säger Rolf och beskriver känslan som befriande. Spänn skinkorna
Nu tar sjukgymnasten Åsa Jonsson över. Det är hon som ska lära Rolf att gå på nytt. Med rullatorn som stöd får han prova på att ta några steg och det går hur bra som helst. - Sträck ut knät och spänn skinkorna, säger Åsa och ger honom råd på vad han ska tänka på. En av svårigheterna med att lära sig gå med en protes är att föra över tyngden från det friska benet till mitten av kroppen, så att belastningen blir den rätta. Risk för träningsvärk
Rolf är ivrig och vill bara gå och gå. Till slut får Åsa och Tomas säga åt honom att han måste vila, så han inte anstränger sig för mycket. Risken för träningsvärk är nämligen stor. - Det är roligt att hjälpa någon att komma på fötter igen. Det gör stor skillnad i livskvaliteten och det ser ut att fungera bra för Rolf, säger Tomas Ögren. Nu är det inte bara att sätta fast protesen på benet och gå hem. I stället väntar två veckors träning för att lära sig använda protesen. Med hjälp av sjukgymnasten Åsa Jonsson kör Rolf två pass per dag under två veckor. - Det handlar om gångträning, balansträning, att gå i trappor och annat, berättar Åsa. Ett litet bakslag
Träningen i Sunderbyn gick bra och nu återstår för Rolf att träna sig att använda protesen i vardagen. Bara efter några dagar hemma kom ett litet bakslag. I sin iver att lära sig gå använde han protesen för mycket. - Det blev friktion under benstumpen och jag fick protesförbud några dagar. Nu använder jag protesen några timmar per dag. Ibland är det lite ömt, men balansen är det inga problem med, konstaterar Rolf. Inte samma smärtor
Redan innan amputationen hade Rolf problem med sitt högra ben. Efter misshandeln han råkade ut för 2006 har han haft värk och haltat svårt. - Så egentligen är det länge sedan jag gick så här bra. Dessutom har jag inte samma smärtor längre. Givetvis hade jag velat ha kvar mitt ben, men nu är det som det är och jag får ha det så här resten av livet, påpekar han. Tillbaka i spalterna
Tiden efter amputationen har givetvis varit tuff för honom. Han har varit sjukskriven och inte synts i spalterna. Nu har han börjat arbetsträna för att sedan succesivt öka arbetsgraden. - Jag har gjort allt utom att skriva. Jag har lyssnat på musik, pratat och umgåtts med vänner, sett på TV, varit på bio och på en och annan konsert. Jag har skrivit så mycket under åren lopp, så jag behövde nog en paus från skrivandet, säger han. Rolf är också glad och tacksam över allt stöd och uppmuntran han fått från folk under den här tiden. Folk har ringt, skrivit brev, mejlat, skickat sms och på andra sätt hört av sig till honom. Väldigt tacksam
Nu kan han visserligen gå och stå på två ben igen, men några längre sträckor blir det inte. Det tar tid att få upp farten på benen och rullstolen är fortfarande ett måste. - Jag går längre och längre sträckor för varje dag, men det kommer att ta åratal innan jag kommer upp i normal gångfart, säger han. Trots att amputationen
beror på vårdcentralens misstag, så är han full av beundran för vården han fått vid sjukhuset i Sunderbyn. - Vården i Sunderbyn har varit utomordentlig och jag vill verkligen tacka alla som tagit hand om mig och hjälpt mig på olika sätt, avslutar Rolf.
Så jobbar vi med nyheter