Böcker, korsord från tidningar, hygienartiklar och kläder packas inför att Björn Gunnerfeldt, 75, ska tillbringa de fem kommande dagarna på Bergviksgårdens avdelning för avlastning. Trots att han är halvt förlamad på högra sidan av kroppen står han och tömmer diskmaskinen innan det är dags att åka. Men det var nära att han inte skulle få någon plats den här veckan. Flera gånger har kommunen meddelat sambon Kristina Nyman att de lovat bort kortidsplatser till personer från sjukhuset.
– Man undrar ju. Har de inte kontakt med Sunderbyn så de vet hur många patienter som behöver plats?, säger Kristina.
Senast i fredags kom samtalet att de var tvungen att avboka måndag-fredag. Men eftersom Kristina ska bort under veckan fick de plats trots allt.
– De tror inte att man har något liv. Vi anhöriga ska bara anpassa oss, säger Kristina Nyman.
Det var i mars 2012 som Björn drabbades av en stroke. Han var i bostadsområdet på Björkskatan och skulle lämna bilen till Kristina när han föll ihop medvetslös på väg till parkeringen.
– Jag skulle ringa och skälla ut honom för att han inte hade kommit och jag undrade var han var med bilen. Då svarade ambulanspersonalen att han låg medvetslös på marken, säger Kristina Nyman.
De fick åka in till Sunderbyn som snabbt kunde konstatera att han hade fått en stroke och blivit halvsidesförlamad.
Det blev sjuksängen i en månad innan han kunde komma hem igen sittandes i rullstol i ett halvår.
Under de första åren hade de hemtjänst med tillsyn tre gånger om dagen under tiden som Kristina arbetade. Efter en tid började Björn känna sig obekväm när olika personer skulle duscha honom.
Till slut fick paret nog och ett halvår innan pensionen slutade Kristina sitt jobb för att kunna ta hand om Björn på heltid. De kommande åren följdes av mörker. Kristina drabbades av tjocktarmscancer och under samma period gick både hennes bror och Björns syster bort. Hon påverkas nästan dagligen av cancern och har samtidigt kärlkramp i benet, vilket gör att hon måste använda rullator utomhus.
– Ibland skriker jag att det inte bara är du som är sjuk, säger hon och kollar på Björn.
Via sjukgymnastik, som de började med direkt efter att Björn kommit hem från sjukhuset, och genom deras anhörigkonsulent fick de reda på att de kunde få extra hjälp. En vecka en gång i månaden började Björn bo på Fyrens avlastningsavdelning. Det fanns inget att klaga på där och de fick alltid en plats på boendet. Men när kommunens nya korttidsboende stod klart på Bergviken i början av 2018 flyttades verksamheten dit och helt plötsligt började de bokade rummen bli upptagna. Om Björn hade fått en plats måndag till fredag kunde höra av sig fredagen innan för att ställa in avlastningen, berättar Kristina.
– Det är så j*vla dåligt att de ska ringa till de sjuka och svaga i samhället. Det är så fegt.
Hon poängterar att de är många som fått nog. Många anhöriga, inklusive hon själv orkar inte med att ta hand om två personer hela tiden.
– Om det här kollapsar får de ta hand om både man och make.
Vännerna från sjukgymnastiken är också förbannade. Kristina räknar upp flera av dem som är med om återkommande avbokningar på avlastningen.
– Det är ilskan som håller mig uppe. Ilskan mot hur de behandlar sjuka och svaga i Luleå kommun.
– Vad skulle hända om vi backade och sa nej stopp nu orkar vi inte mer?