Jag måste erkänna att jag var lite nervös innan jag slog mig ned i stora salen i kväll. Ja, jag fasade faktiskt över att kanske behöva döda några riktiga darlings. För det måste man väl kunna säga att de fortfarande är, First aid kit. Kritikerfavoriter, för att inte säga gullegrisar.
Själv var jag inte riktigt lika impad när de först kom i sina långa, hippieinspirerade kaftaner. Men så går jag inte heller igång på varken 70-tal eller Nashville-vibbar.
Trots det finner jag senaste plattan The lion´s roar behaglig.
Ja, behagligt. Hela trettio minuter försenade kliver de på scenen i Luleå, vilket verkar störa publiken föga. Och redan från start vaggas en in i just det där behagliga. Som att bli nedbäddad i en myshörna, i färgskala mörk jord, med ett förträffligt fluffigt täcke. Och det är ju... mysigt.
Systrarna Johanna och Klara är – ursäkta att jag tar i – äckligt samstämmiga. Ibland sjunger de liksom med en röst. Till och med mellansnacket är synkat. Dessutom är det hela tiden magiskt felfritt. Men – och här antar jag att vi är lite olika – ett sådant där gosigt täcke tenderar till sist att bli lite varmt. Ni vet, småkletigt och det till och med kliar emellanåt. Speciellt när det skira tyget i Johannas maxiklänning vajar lite för mycket. Och de långa manarna inte headbangar, utan också de långsamt sveps i takt till musiken.
Men. Så slår de plötsligt av tekniken, kliver fram till scenkanten och kör akustiskt. Det där täcket liksom lyfts och det luftar så skönt. Just i den stunden är det inte bara behagligt – det är näst intill magiskt och de tar sig faktiskt förbi den där muren av sten som jag jobbat upp så fint. Och efter det glidflyger de på de där puffarna ända in i mål.
Innan konserten ska börja småpratar jag med min stolsgranne. Han ställer sig frågan om vad det egentligen är som gör att vissa band ”slår”. Och jag vet inte.
Inte är det då det där felfria. Inte heller alltid att man skriver jättejättefina låtar. I First aid kits fall får jag en känsla av att det är för att de hela tiden balanserar på gränsen mellan – missförstå mig rätt nu – det lite ordentligt småtråkiga och det där stenkrossandet. Och personligen tycker jag att den allra största behållningen är när Klara sjunger själv, utan varken syster eller komp. Åh. Wow. Aj!
Och lite befriande är det också att se en grupp som bygger sitt artistskap på mer än bara rock n´roll-pastischer.
Bäst för kvällen är helt klart akustiska Ghost town, vilket publiken tycks hålla med om. Tätt följd av This old routine och – ja, såklart – Emmylou.