Jag har svårt att bli riktigt vän med Johannes Anyurus nya bok, ”Strömavbrottets barn” en samling essäer, tankespår, dikter. Det är naturligtvis inte en kritikers uppgift, det går alldeles utmärkt att recensera en tydlig motpart, eller en uppenbar motsats till ens egna verklighetsuppfattningar. Men jag vill gärna att en tankebok framträder utan att ständigt byta skepnad.
Vilket även det är diskutabelt, böcker kan mycket väl vränga sig mellan dikt och prosa, mellan debatt och känsla, mellan religion och rationalism. Vilket – helt kort – är vad Anyuru gör. Men det är legeringen mellan de olika grundämnena som jag har svårt med, glidningarna och färgskiftningarna, när den känslomässiga upprördheten får islamska färger, när den debatterande upprördheten svänger mellan förnuftsargument och hjärtklappning utan att man riktigt märker övergången.
Den ostadigheten är som nysnö ovanpå is, även läsaren glider lätt iväg på färden när Anyuru rör sig genom en samtid av skräck, fördomar, hat och orättvisor. Det gäller att anpassa sin läsning, och i viss mån, att passa sig. Svängarna är tvära, mellan ganska plana färder i USA med kompisen Mercier genom prärier och småstadstristess till psykologisk-analytiska tvärsnitt genom den konsthändelse som hette ”Painful cake”. När dåvarande kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth skar tårtbitar ur en black-face tårta medan filmkamerorna rullade och debatten fick en performativ perfekt inledning för Makode Lindes konstprojekt. Moderna museet och svart marsipan och ett oförsiktigt snitt. En nästan perfekt konsthändelse för vår tid.
Men strax innan berättar Anyuru om en annan händelse för vår tid, när den sextonårige Gerard Gbeyo skärs till döds i skånska Klippan, mitt på Storgatan och fick ligga kvar i timmar, död i ett buskage utan att någon slog larm.
Den svarta kroppen som rasistiskt objekt, jo Anyuru diskuterar detta effektivt, det tränger in i medvetandet och utmanar en samtid som fylls till brädden av värdegrundsprat och en (oftast) till intet förpliktande förståelse. Våldet var ju på riktigt, kulturministern deltog i en tveksam show, den ene dör, den andre leker. Medelklassen är på många sätt fånig, men Anyuru diskuterar inte vidare, inte hur han själv är del i samma medelklasspel, beroende av samma medelklasspublik, av samma tveeggade förståelse. Om värdegrundsmänniskorna avstår från hans bok, vilka tar sig då an den? Och har inte en narr som Makode Linde rätt att välja även tabubelagda ämnen för sina upptåg? För sina skratt? Men Anyuru skrattar helst inte, hans allvar överskuggar allt.
Anyurus analys närmar sig ofta den identitetspolitiska fälla som hävdar att endast den utsatte har rätten att beskriva sin utsatthet. Det utgör en intellektuell kollaps, där upphör diskussionen och tystnadens olika sekter träder in istället med sin egentröst.
Det gör mig mer än obekväm, likaså att hela boken inleds med det som förr kallades en helgelse, en religiös tillägnan ” i Guds den nåderikes namn etc etc”. Ska jag alltså förvänta mig en religiös traktat, ett ingående i en större helighet genom deltagandet i denna kritiska text om vår samtid? Ska jag förvänta mig mystik istället för diskussion? Den störningen har svårt att lämna sinnet under 320 sidor.