Närkontakt: "Alla roller har sin spänning"

Hur är det att spela Findus igen? - Det känns roligt. Det är en lättsam föreställning som inte är så lång. Katten Findus är dessutom en rollfigur som går att utveckla. Ofta blir jag ganska less på mina rollfigurer, men Findus är påhittig. Hur jobbar du med den utvecklingen? - Det är givetvis ett samarbete med övriga skådespelare. Små trix och funderingar. Förhållandet barnteater-teater för vuxen publik? - Många tror att det är lättare att spela barnteater än teater som vänder sig till vuxna. Det stämmer inte. Det krävs snarare lite mer arbete. Du måste vara 100 procent ärlig, annars tappar barnen intresset. Barn är inte en artig publik. Gestaltningen av Findus var inte helt lätt. Det handlar om en tecknad katt som många barn och vuxna redan har ett förhållningssätt till. Jag var alltså tvungen att göra en helt ärlig rolltolkning av en tecknad katt. Hur åstadkom du det? - Jag upplever att Findus är som ett barn i förskoleåldern. Ett barn med kattegenskaper. Jag har givetvis hämtat mycket från umgänget med mina och andras barn. Min syster har katt, så jag var en del hos henne. Och katter är självständiga djur som inte gör något i onödan. Varför blev det skådespeleri? - Min mormor spelade amatörteater. Hon tog med mig på teater. Min storebror Ingemar Raukola (skådespelare, red:s anmärkning) gick först på estetiska linjen här i Luleå. Det verkade kul. Jag har sagt att jag ska jobba som skådespelare så länge det är roligt. Och det är det fortfarande. Du vet hur det är att vara människa intellektuellt, men skådespeleriet ger dig möjlighet att utforska hur det ÄR att vara människa. Hur ser du på teatern som konstform? - Skådespelaren Jalle Lindblad brukar säga att teatern är bärare av moral. Det bär jag med mig. Teatern skildrar hur människor är och beter sig, på så sätt kan vi alla lära oss vad som är bra och gott. Som skådespelare får du dessutom undersöka människosläktet utan att egentligen ta konsekvenserna för hur rollkaraktärerna beter sig. Det kanske är därför det är så spännande att spela elak. Vilket är ditt värsta teaterminne? - Det var under en föreställning av Populärmusik från Vittula. Johan Rönneholm, som spelade Matti, svingade med en järnkratta i en scen som lossnade från skaftet. Krattat for rakt ut i publiken. Då stannade tiden, innan vi fick veta att den landat i en gång. Har du någon drömroll? (Lång tankepaus ...) - Nej, egentligen inte. Alla roller har sin spänning. Vad gillar du livet på turné? - Det är både och. Vi har ett mångfacetterat län som är fascinerande. Däremot är det tråkigt att vara borta från familjen. Min sambo Lisa Hennix turnerar också under hösten med Gråt inga tårar, så det är ett pussel. Turnéplanen är anpassad så att någon av oss kan vara hemma med barnen. Det är bara att hålla tummarna för att barnen håller sig friska. Du har ganska små barn. Hur var det att bli pappa? - Det låter som en klyscha, men att bli förälder är det största som hänt mig. Detta yrke är självcentrerat, men barnen har gjort mig mindre neorotisk och allvarlig. Jag har fått mer självdistans. Nu har
livet fått nya kretslopp. Vad händer efter turnén? - Då ska jag börja plugga, läsa upp mina gymnasiebetyg på komvux. Sedan får jag se ...

Närkontakt: "Alla roller har sin spänning"

I dagens Närkontakt får du möta Anton Raukola som åter dragit på sig kattdräkten för premiären av Findus flyttar ut.