LULEÅ Det är mycket som hinner hända under 400 år. Inför Luleå stads jubileum uppmärksammar vi fyra platser som genom decennier bytt både skepnad och form.
I artikelserien om fyra platser i Luleås historia berättar vi om niokvarteren som länge omfattade de sista resterna av den gamla trästaden.
I korsningen Köpmangatan och Smedjegatan låg den så kallade Adelsborgen. Där bodde adlige Gustaf Carl af Klercker, som 1856 startade Luleås första tidningen Hvad har händt? Han var barnbarn till generalmajor Adolf af Klercker som adlades 1787.
Det låga trähuset med "borggården" är borta sedan länge. I dag ligger ett bankpalats på platsen.
Sommaren 1976 lämnade familjen Tirsén Stockholm. Hans hade fått jobb som chef för arkitektfirman FFNS nya lokalkontor i Luleå. Uppdraget var att rita tre nya bostadsområden.
Två månader senare skrinlades planerna på Stålverk 80. Alla byggen stoppades. Kvar på niokvarteren blev en öde grusparkering, bara ett kvarter från Storgatan.
Kvarteren ligger mellan Smedjegatan och Kungsgatan och har alla fått sina namn från fiskriket; Abborren, Rudan, Forellen, Braxen, Mörten, Simpan, Siken, Karpen och Spiggen.
I januari 1982 presenterade Hans Tirsén och Ulf Gillberg från FFNS sitt förslag hur Luleå åter skulle kunna bli en aktiv och levande stad. Det bestod av småskaliga "företagargårdar" med bostäder mot gatan och företagslokaler inne på gården, men det blev aldrig förverkligat.
Samma år vann Hans Tirsén arkitekttävlingen om LKAB:s nya koncernkontor. Det postmodernistiska huset hade en markvåning i betong som föreställde urberget och genom hela huset gestaltades malmförädling som utmynnade i takvåningens rostfria stålplåt.
Segern innebar ett genombrott. Plötsligt var han ett respekterat namn i Luleå, vilket sammanföll lägligt med att hjulen tog fart under 1980-talet.
– Plötsligt ville alla bygga i centrum. Det var himla bråttom. Vi var inte så många arkitekter i stan på den tiden. En del byggnader blev väl inte så genomarbetade som de kanske kunnat bli annars. Allt gick som på rus. Vi hade hur mycket jobb som helst.
Postmodernismen innebar en återgång till klassiska symmetriska former som exempelvis kolonner och pilastrar, fast i nytt material och utan att känna sig bunden till funktion.
– Det djärvaste exemplet var Mats Tormods utformning av Domus parkeringshus. När jag såg det första gången tyckte jag fasaden med tätt placerade doriska halvkolonner i blåmålad plåt var mycket häftigt. Mitt eget försök, parkeringshuset Karpen, blev mera lågmält, säger Hans Tirsén.
Sparbanken lät bygga ett bankpalats, som stod klart 1985, med en glastäckt inomhustorg och ett 60 meter långt konstverk av Bertil Sundstedt som placerades i en smal ljusgård mellan parkeringshuset och bankfasaden.
Exploateringen av niokvarteren gick fort. Inom bara ett par år hade Luleå fått ett nytt utseende i kvarteren ända ned mot Sandviksgatan.
Trots detaljplanens begränsning om maximalt fyra våningar fick nästan alla byggnader i området en femte "Aronsvåning". Arkitekterna använde olika knep för att ge sken av att husen var fyra våningar och gav den femte våningen ett avvikande fasadmaterial. Sedan uppvaktade fastighetsägarna kommunalrådet Aron Marklund som alltid gav klartecken – till stadsarkitekt Henning Gjörups förtret.
Hur länge varade den postmodernistiska epoken i Luleå?
– Det blev en kort epok. Ärligt talat, det höll inte riktigt. Det sista postmodernistiska byggprojektet i Luleå blev Tutti-frutti-husen i södra hamn som jag tycker ändå har sina förtjänster.