Den som inte har sorg har aldrig förlorat någonting. Den som inte har sorg har aldrig heller ägt.
Vi låg på klipporna och tittade ut över natten, drack rödvin och rökte cigarett efter cigarett på terassen i Lerici.
Slingriga vägar som alla tog oss till havet, det oändliga havet. Den orangea katten som strök sig mot de upplysta stenväggarna där ödlorna jagade mörkret i sprickorna. Mannen i mustasch som pekade på gömda kameror och en falsk trygghet. Här ser dom allt, sa han.
En dubbel espresso och en känsla av att vara någon annan.
Jag minns det som den sista stunden jag var lycklig.
Du luktade så ljuvligt. Nynnande strök du på ett lager läppglans innan du försvann ut genom dörren. Tiden var alltid fel. Hur kunde du aldrig lära dig att en minut är sextio sekunder och en timme består bara av ett bestämt antal minuter, detta är statiskt och bestående och du kan aldrig förändra värdet av en timme eller en minut eller en sekund.
Konstigt det där, att som vuxen inte kunna förhålla sig till tid när man har haft ett helt liv på sig att öva.
Vissa kanske bara har det inbyggt i kroppen. Som en felställd klocka som alltid slår i otakt. Tick, tack, tick, tack.
Alla gör vi vårt bästa men med en felställd klocka som slår i otakt kommer några av oss alltid att komma lite sent. Det betyder inte att den som ramlar in med andan i halsen tycker att hennes tid är mer värd än någon annans. Det beror bara på den felställda klockan som bultar i bröstet.
Du, med den fixade frisyren och de spikraka ögonfransarna.
Du, som svepte en kopp kaffe i hallen medan du tog på dig skorna och virvlade ut. Du kan inte ens ha njutit av den. Svepte en klunk i farten. Hur felställd klocka man än har i bröstet så finns alltid tid att kasta i sig en snabb kopp kaffe med en skvätt mellanmjölk.
Du, med din röriga bil. Ett äpple att knapra på om nätterna när du med sömndruckna ögon hämtade oss i snöstorm.
Du, med de mjukaste händerna och det varmaste av hjärtan.
Det ljuvligaste av skratten och tryggaste av famnar.
Du ringde från akuten. En lugnande röst i ett kaotiskt sinnestillstånd.
Där, i den sekunden av den minuten av den oföränderliga tiden, efter den mörka italienska vägen täckt av regnspår, grep oron sitt första tag om min ryggrad.
Du hade ont i magen och jag fick ont i hela kroppen.
Vi drack mer vin, rökte på klipporna och jag skrev i min lilla skrivbok om livet jag visste om.
Alltid fanns det något att skava över men inte hade jag en aning om hur livet kunde kännas.
På flygplatsen, vid den vita spiraltrappen och Astrid Lindgrens lekpark, berättade du med gråtande mun att du hade en tumör.
Något brast inuti och aldrig sen den dagen har jag fått smaken av klipporna åter.
Havet är nu mörkt och slukande, böckerna är skrämmande, cigaretterna farliga. Säger dom.
Jag skiter i vilket för du är borta och allt jag fruktat har redan ätit mig.
Något brast inuti och jag grät hela vägen från Astrid Lindgrens lekland till salen längst in i korridoren med den rutiga fåtöljen och en oändlighet av förlust i väggarna.
Vid den vita spiraltrappen vid gate fyrtiotvå förlorade jag i rysk roulette. En kula i bröstet och en man i grå rock som ville trösta mig när jag stod där och förlorade, men Therese hann före.
Om mannen i den grå rocken undrar än så berätta för honom att allting gick åt helvete.
Jag förlorade min bästa människa och jag ska alltid minnas Italien som den sista stunden jag var sorglös.
När mammor dör, då förlorar man en glänta.
När mammor dör växer det sly överallt.