Året är 1902. På långkajen står fotografen Henny Tegström. Hon riktar sin kamera mot Luleås norra hamn, men skärpan är inställd på ångslupen Svartö vars propeller precis har satts i rörelse. Passagerarna ombord samlas i salongen eller på båtens akterdäck.
En ångslup är ett litet ångmaskindrivet fartyg som använs till persontransporter eller till att dra segelfartyg, pråmar eller timmer. För att skapa en något större komfort kunde slupen förses med en inbyggd salong som gör att båten även kan användas till lustresor längs älvar eller kustlinje.
Ångslupen har plats för upp till 50 passagerare. Maxfarten ligger på omkring åtta knop. Det är en tillräcklig fart för att utgöra ett fullgott alternativ till hästdroskor, speciellt med tanke på att tidens vägstandard.
Det är på senare delen på 1870-talet som ångbåtstrafiken kommer i gång på allvar i Luleå. På den tiden har staden cirka 3 000 invånare, men i omgivningarna finns livskraftiga samhällen som exempelvis Gammelstad och Karlsvik.
1883 får Norrbottens regemente en ny övningsplats i Notviken. Det går också båtturer till ön Altappen som på den tiden har sågverk, valsverk och är ett samhälle med uppemot 800 personer.
I slutet av 1890-talet byggs även municipalsamhället Svartöstaden för alla som arbetar vid sågen eller i malmhamnen eller i det nystartade malmförädlingsverket. Snart ska en ångbåtsbrygga anläggas vid strandkanten intill arbetarbostäderna.
Vid 1900-talets början sköts båttrafiken i Luleå av två ångslupar. Den andra båten har försetts med det patriotiska namnet Luleå och trafikerar också på sträckan till Svartön.
Senare kan man läsa i tidningsannonser i Norrbottens-Kuriren att ångslupen Prins Gustaf Adolf och Notviken trafikerar från Luleås norra hamn via ångbåtsbryggorna på Mjölkudden ända ut till Karlsvik.
Arvid Moberg skriver i sin bok Sjöstad hur företaget Trafik AB Ersnäs-Luleå redan 1898 startar en båtförbindelse ut till skärgården. 1912 köps ångaren Iris in för att frakta Luleås borgarfamiljer till sina respektive sommarnöjen i Kallax, Kallviken och Måttsund.
Först på 1930-talet försvinner den sista ångbåten från Luleälven. Vid det laget har bilens tidevarv redan inletts och Albin Åström i Alvik har köpt in sin första buss, men det är en helt annan historia.