Intervjun var tänkt att ske i Luleå i samband med ett styrelsemöte på Studentconsulting, men sedan pandemins utbrott har 76-åringen från Mellby gård slutat att resa i samma utsträckning som förut.
Hur fick du jobbet i Luleå?
– Det var ganska festligt. Jag studerade på Chalmers och arbetade med utbildningsfrågor under min tid som kårordförande. 1970 ringde Daniel Enqvist, som sedermera efterträdde mig i Luleå, från utbildningsdepartementet och undrade om jag ville bli ansvarig huvudsekreterare i utredningen om högskolorna i övre Norrland samt förvaltningschef i Luleå. Det lät spännande, men visade väl att det fanns inte ett lika stort överskott av akademiker på den tiden, kanske…
Vad visste du om Luleå?
– Inte ett dugg. Jag gjorde direkt ett gigantiskt misstag, när Daniel som är västerbottning och jag tror att han till och med är kusin med författaren Enquist…
Per-Olof Enquist?
– Just det, Daniel sa att det handlade om antingen Umeå, Skellefteå eller Luleå och att det blev placering i Luleå. Då sade jag att det lät bra för Luleå låg mitt i. Fram till den stunden hade jag alltid trott att Umeå låg längst norrut av det enkla skälet att de profilerade sig som Norrlands universitet för min generation.
Vad såg Porsön ut när du kom till dit 1971?
– Det var bara skog. Jag flyttade upp första april och familjen kom senare. På Porsön fanns inget byggt och vi skulle dra i gång i september/oktober. Det var intensiv period, men väldigt roligt. När det är så bråttom och man måste hinna klart då kan man inte ha några byråkratiska regler för då skulle det aldrig bli färdigt. Jag hade ett väldigt entreprenöriellt jobb.
Är det sant att du ringde finansminister Gunnar Sträng när det fattades pengar?
– Det var många beslut som inte kunde gå den vanliga vägen. När vi behövde 50 miljoner kronor till ett laboratorium gick jag till landshövding Ragnar Lassinantti. Vi hade inte tid att köra ärendet den vanliga vägen med äskande och budget. Istället sade Lassinantti: "Jag ringer Gunnar Sträng för jag känner honom väl. Vi ska nog lösas det här." Någon vecka senare dök pengarna upp.
Vad minns du från åren på högskolan?
– Jag slutade redan efter 3,5 år, när det gick alltmer över till att bli en statlig förvaltning. Det förstår jag, så måste det bli, men det var inte lika spännande längre.
Då hade du redan knutit kontakter med näringslivet. Din närmaste chef var NJA-chefen John-OIof Edström.
– Absolut. Det var också något unikt för Luleå. Alla andra högskolor och universitet hade bara professorer i sina styrelser. Vi hade en extern styrelse med industrifolk och förstås någon professor, men de var inte i majoritet. Det liknade mer en företagsstyrelse, vilket också gjorde att det inte blev byråkratiskt.
Var det Edström som övertalade dig att ta steget till Plannja AB?
– Jag antydde för John-Olof att jag var mogen att se mig om. Jag fick inget chefsjobb utan fick börja som vanlig plåtförsäljare. Efter ett år blev jag befordrad till marknadschef. Allt gick väldigt fort. Efter ett par år senare var jag vd, men berodde mest på att min föregångare fått ett större jobb på Sandvik.
Vad betydde åren i Luleå för dig?
– Jag gillade det väldigt mycket. Jag är född i Blekinge och har bott i Skåne, men upptäckte till min förvåning att det är ljusare i Norrbotten under större delen av året. Stjärnhimlen och snön gjorde att det var ljusare än en skånsk vinter och sommaren var fantastisk. Den enda som jag inte gillade var maj, för då är man van vid att det blir vår och det blev det aldrig däruppe. Jag tog nästan alltid semester i maj – om jag kunde.
Och norrbottningarna?
– Skåne och Blekinge å ena sidan och Norrbotten å andra är ganska lika. Vi ligger så långt ifrån Stockholm i varsin ände av Sverige. Man är inte så imponerad av allt som sägs och beslutas i Stockholm. Vi bodde på Björkskatan och grannarna lärde oss att man behöver inte låsa dörren.
Numera räknas du till näringslivets tungviktare. Vad är du god för i dag?
– Jag sitter aldrig och räknar på sånt, men Mellby gård omsätter tio miljarder kronor och har 5 500 anställa. Sedan är vi dessutom stora ägare i ett flertal bolag som bland annat Academia, Duni och Älvsbyhus.
Hur många företag är du involverad i?
– Nu har det gått sju år sedan jag lämnade vd-jobbet i Mellby gård. Jag nöjer mig med att vara styrelseordförande. Jag är 76 år och sitter bara ett fåtal styrelser. Jag var ordförande i Älvsbyhus i uppåt 20 år, men det har jag också släppt.
Vad värderar du högst från ditt yrkesliv?
– Det är vad jag lärde mig i början. Efter Plannja hamnade jag på Electrolux. Där hade man en extremt decentraliserad kultur, vilket inte många företag hade på den tiden. Min mentor var vd Gösta Bystedt och jag lärde mig av styrelseordförande Hans Werthén. Många saker kom jag att tillämpa när jag kom till Trelleborg.
Vad är hemligheten bakom framgången?
– Långa arbetsdagar och sedan måste man ha tur. Slumpen avgör mycket i ens liv. När jag blev erbjuden att bli ansvarig för hela högskoleprojektet i Luleå då var jag två veckor från att bli egen företagare i reklambranschen. Det lyckades jag stoppa, men det var slumpen. Jag har haft tur med några egna investeringar, men har förstås gjort dåliga också. Jag har levt efter enkla maximer; decentralisera stenhårt, lämna över ansvar så långt man kan och satsa alltid på företag som ligger bland de två bästa på sin marknad. Det gör nästan alla våra företag vid Mellby gård.
I den modellen passar både Studentconsulting och Älvsbyhus in.
– De är stora på sina respektive marknader. Älvsbyhus har varit störst i minst 20 år. Jag mötte Tobias Lindfors under ett besök i Almedalen för tio-tolv år sedan. Tobias är en riktig entreprenör. Vi var med att finansiera Studentconsulting och sitter kvar som ägare.
Hur ser din tillvaro ut i dag?
– Förr reste jag ofta till Stockholm för att delta i ideella verksamheter som Skatteakademin och Ingenjörsvetenskapsakademin. Nu är allt förändrat på grund av pandemin. Alla möten sker via telefon eller zoom.
Kommer du till 50-årsjubileum i sommar?
– Jag har inte hört om det blir något firande på LTU. Jag har inte fått någon inbjudan, men om det finns ett vaccin och det känns bra så är det självklart att jag kommer. Redan från första början sade vi att det som ska karaktärisera högskolan i Luleå gentemot andra lärosäten är att det ska vara nära band till näringslivet. Det har man lyckats med i Luleå.