När det var som jobbigast sökte Siv stöd i andras berättelser

Nio år efter Emmas död är Siv gravid med sin nye man. De har blivit gravida med provrörshjälp och nu väntar de tvillingar! Hela graviditeten går bra och fem veckor före beräknat förlossningsdatum lossnar slemproppen och Siv åker in till förlossningsavdelningen. Barnmorskan kör igång en ctg-kurva, hämtar en doktor som kommer in, undersöker Siv och säger "tvilling ett är död".
Siv blir alldeles tom. Håkan har just åkt iväg för att skjutsa den nu 11-åriga Julia till fotbollsskolan, det var ju inget som verkade avvikande när de kom in. Hjärtat bultar och Siv kämpar mot paniken. Hon tänker att hon måste hålla sig lugn så tvilling två inte tar skada. Hon ber en bön för att tvilling två ska klara sig.
Tvilling ett är en flicka som får namnet Agnes. Hon är en perfekt, rund och fin bebis, men hon andas inte. Tvilling två är en lika fin, men levande, gosse. Han ska heta Albin. Julia får komma till sjukhuset för att träffa sina syskon. Siv säger att det känns obarmhärtigt att tvingas berätta för Julia att hon nu mist ännu en syster.
– Men hon får hålla i sin lillasyster och allihop stannar på BB en hel vecka.
Siv berättar hur hon slits mellan sorgen över ännu ett förlorat barn och glädjen över den lille som lever. Hon har svårt att ta till sig Albin, kanske kommer han också att ryckas ifrån henne? Återigen blir det dottern som kommer med de förlösande orden.
– "Mamma, känn på Albin vad han är mjuk och fin. Håll i honom!", säger Julia till mig och då inser jag att jag måste fokusera på det barn som faktiskt överlevt.
Spädbarnstiden blir en tuff tid, Siv berättar om barnvagnspromenader då bubblande lycka över Albin byts till sprutande tårar för Agnes. Men tiden går och även om såren aldrig läker helt, blöder de inte längre lika ymnigt.
Idag är Albin 14 år och familjens enda hemmavarande barn. Julia, som själv blivit mamma till en liten Tyra, bor i Umeå men kommer på besök så ofta hon kan och Siv strålar när hon berättar om sitt barnbarn, hon som är så lik både sin mamma och sin moster Emma. Hon som Albin är så stolt över att vara morbror till. Siv visar bilder på dem alla tillsammans och konstaterar att det är nu i juletider saknaden efter de barn som fattas är som störst.
Siv har valt att berätta om sitt livs tragedier för att det kan vara ett stöd för andra som drabbats, hon säger att hon själv, när det var som jobbigast, ofta sökte stöd i andras berättelser. Att ge råd till föräldrar med svårt sjuka och döende barn är svårt, men Siv vill ändå skicka några ord från en som varit där:
– Lev i stunden, njut av varje dag och hur mörkt det än ser ut - ge aldrig upp hoppet. För det gör inte ditt barn!