1960 hade Filadelfiaförsamlingen vuxit ur sina lokaler på Timmermansgatan. Behovet sammanföll i tiden med nedsläckningen av stadens dåvarande största biograf. Den 3 oktober 1960 visades den sista föreställningen på Röda kvarn.
Vid det laget var redan affären i hamn. Äldsterådet hade fattat det djärva beslutet att köpa fastigheten för en miljon kronor. Beloppet motsvarade pingstförsamlingens totala offersumma under åren 1950-60.
Handlade det om en snilleblixt eller om Guds försyn? Vad svaret än kan vara känner pastor David Sundström i dag tacksamhet.
– På den tiden var det mycket pengar, men samtidigt blev det ett lyckokast. Med tanke på dagens marknadshyror hade vi aldrig mäktat med att betala för så stora lokaler mitt på Storgatan.
Världens första offentliga filmvisning lär ha ägt rum i en biljardsalong i Paris den 28 december 1895. Det tog bara sex månader innan den vittomtalade moderniteten kom till Malmö för att sedan vindsnabbt spridas över landet.
I början var det kringresande filmvisare som sökte tillfälliga lokaler för att erbjuda rörliga bilder med lockande titlar som ”Slafvinnans kärlek”, ”Boudoirens hemlighet” eller mer dokumentära ”En gatuscen från St Petersburg”.
Till Luleå anlände filmen 1897. Den första filmvisningen lär ha ägt rum i den stora salongen på Gamla Statt, vilket inte ska förväxlas med Luleå Stadshotell som invigdes 1903. Det gamla hotellet ägdes av Luleå arbetareförening och låg i hörnet Residensgatan-Skeppsbrogatan.
Biografernas historia i Luleå domineras av ett namn, Carl Wihelm Andersson (1871-1944). Han började sin yrkesbana som ambulerande filmvisare längs Norrlandskusten, men slutade sina dagar som stadens biografkung.
1910 slog han sig ned i Luleå, berättar Kurirenprofilen Gunnar Lindgren i Luleå kommuns årsbok 2004. Då visades redan film på Elite-teatern på Köpmangatan 27, men CW Andersson lät hyra en ombyggd potatiskällare och tog upp kampen om biobesökarna. Väggarnas målades blåa för att ge en känsla av rymd. I taket målades stjärnor. Mitt i rummet stod biografägaren själv med sin projektor.
Efter att ha köpt Elite-teatern 1911 beslutade Bio-Anders sig för att expandera sin rörelse. Året efter byggdes filmladan Maxim på Storgatan och ytterligare två år senare invigdes stadens första paradbiograf, Odéon, i korsningen Nygatan-Skeppsbrogatan i stadens norra hamn.
Det var där som den första ljudfilmen (Jazzsångaren) mötte sin publik och den fungerade också som Luleås första riktiga teaterlokal, även om turnerande skådespelare klagade över små loger.
Odéon bytte efter en omfattande renovering 1941 namn till Saga vilket var stadens äldsta biograf när byggnaden revs 1963.
Det syndiga franska nöjeslivet hade en viss lockelse. Det märktes bland annat i att påfallande många svenska biografer döptes till Maxim eller Röda kvarn. Det senare är en ordagrann översättning av sin franska förlaga, Moulin Rouge.
Maxim låg på Storgatan 12, men stängdes strax innan den pampiga premiären på Röda kvarn den 10 oktober 1927.
Byggnaden ritades av länsarkitekt Eberhard Lovén. Sten Nilsson ansvarade för färgsättningen i dekoren. Han valde en djupröd färg som samspelade med de gyllene slingorna i den stjärnprydda baldakinen ovanför huvudläktaren.
I dag passerar många Luleåbor utan att lägga märke till historien. Den uppmärksamme kan kanske ana byggnadens ursprung via entréns utskjutande takkonstruktion och glasytorna avsedda för bioaffischer vid ingången.
I foajén har väggarna fått en ny färgsättning, men marmorgolvet är kvar.
– Vi har renoverat nästan allt, men har hela tiden försökt att bevara lokalens karaktär. Det är förvånansvärt bra ackustik i vår kyrkolokal. Den rymmer 250 personer, berättar pastor David Sundström.
Vid en omfattande renovering på 1980-talet sparades originaldetaljer som väggfanéret, lampetter och balkongräcken.
Enligt pastor Sundström händer det fortfarande att nyfikna Lulebor kommer förbi för att se vad som hänt i deras barndoms biograf. Det sker dock alltmer sällan, vilket kan förklaras att det snart gått 60 år sedan den sista filmvisningen.
På vindsvåningen vittnar en sotad vägg om den våldsamma branden söndagen den 30 november 1947. Den bröt ut i maskinrummet mitt under en föreställning. Det kunde ha slutat riktigt illa när publiken vägrade att lämna byggnaden innan entrébiljetten återbetalats. Strax efter att den sista besökaren gått rasade taket in. Biografmaskinisten fick två månaders fängelse.
– På vinden hittade vi nyligen tre stora lådor i ek som innehöll noter från stumfilmstiden. Notbladen hade tysk text. Vi har skickat lådorna till ett biografmuseum i Stockholm, berättar pastor David Sundström.
Under det första världskriget hårdnade konkurrensen i biobranschen, när Bror Munkhammar tillsammans med Erik Petter Lantz, sedermera socialdemokratisk kommunpolitiker, och Martin Bylund öppnade Metropolteatern 1917. Salongen rymde 368 personer och låg på Storgatan, bara ett kvarter från Röda kvarn.
I dag finns inga spår kvar av byggnaden. 40 år efter urpremiären valde biografägaren Munkhammar att skänka sin andel till det kooperativa, som i sin tur rev hela huset redan tre år senare för att ge plats åt Domus. I dag kallas det forna varuhuset för Smedjan.
På 1940-talet hade Luleå tre biografer; Odéon, Röda kvarn och Metropolteatern. I det skedet dök en ny aktör upp som skulle komma att dominera filmutbudet.
Svensk Filmindustri (SF) köpte en tomt i kvarteret Forellen, men det skulle dröja tio år innan bygglovet beviljades. Obekräftade rykten antyder att Metropolteaterns ägare med sina goda kontakter i stadshuset kan ha spelat en roll i förseningen, men 1952 blev Forellen Luleås största biograf med 545 platser.
I dag har biosalongen utplånats för att ge plats till affärslokaler. En ensam neonskylt på Köpmantorget vittnar om historien. Den hänger kvar ovanför utgången.
Den 27 oktober 1955 invigs Shopping. Luleås mest originella bio försenas tre år för byggandet av den 70 meter långa utrymningsvägen som sträcker sig under Skeppsbrogatan.
Arkitekten Ralph Erskine tog fram en närmast futuristisk form som gav biobesökarna en känsla av att befinna sig i en grå grotta eller möjligen ett ägg. Skalet i biosalongen bestod av ett tolv centimeter tjockt lager av sprutbetong. I lokalens bakre del svävade biografrummet till synes fritt i luften.
Med hjälp av centrumledaren Emelie Kjellner söker vi oss till Shoppings nedre regioner för att leta efter spår efter Bio Spegeln.
– Jag vet inte riktigt hur det ser ut där. Jag har bara varit dit en gång under mina år på Diös, förklarar hon innan nedstigningen.
I dag huserar butiken Scorette längst ned i Shopping. Ett par välvda betongbågar avslöjar att vi befinner oss i biosalongens bakre del.
– Visst minns jag Spegeln, det gör väl alla gamla Lulebor. Men jag minns det mer från tiden som disco, berättar butikens ägare Åsa Melin och syftar på nattklubben Modesty som försvann hösten 1993.
Bakom skobutiken finns de välvda valven kvar - men bara på ena sidan av biosalongen. I dag förvaras lagervaror mellan valven.
Spegeln fungerade som biograf fram till 1986 och kom att användas sporadiskt i flera år. I dag finns den gamla bioduken kvar. Däremot har hela ytan i den forna salongen förvandlats till affärslokal. Det tidigare sluttande golvet har höjts upp för att ge plats till H & M:s barnavdelning.
– Det har varit en utmaning att kommersialisera lokalen, men det här blev en välfungerande lösning. Men visst är det lite tråkigt att biosalongen inte är kvar. Spegeln var visst väldigt speciell har jag förstått, säger Emelie Kjellner.
1963 hade både Röda kvarn, Metropolteatern och Saga lagts ned. Kvar fanns Sveriges Filmindustri med ett biomonopol som kom att sträcka sig i över 50 år.
Trots tv:ns stora genomslag i Sverige beslutade SF att bygga sin tredje stora biograf i Luleå. Vågen invigdes 1966 och var den första att klara det nya breda filmformatet kallat Cinemascope.
I dag har Vågens biosalong förvandlats till ett vandrarhem i två plan. Filmduken är kvar. Projektorrummet är i princip orörd, men saknar projektor. I foajén sitter numera kommunikationsbyrån Meramedia.
Delägaren Thomas Andersson såg möjligheten när Stadshotellet valde att inte förlänga sitt hyresavtal.
– Vi fanns redan i huset, men en våning ovanför. Företaget behövde mer yta. Våra gamla kontorslokaler har byggts om till konferensdel, medan hela kontoret har flyttat in i biografens foajé. Vi har renoverat en hel del, men marmorgolvet och glasmosaiken i foajéns bortre del samt viss armatur finns fortfarande kvar.
Därmed är vår rundvandring nästan framme vid nutid. Den 25 mars 1988 invigs Filmstaden i Luleå. Den nya tidens biografer rymmer flera mindre salonger. Vid premiären är antalet sex, där den största har 196 platser och den minsta bara 47.
Biografchefen Magnus Wallin vill inte avslöja företagets omsättning, men är hoppfull inför framtiden.
– Resultatet hänger mycket på vilket filmutbud det blir under året. Av vad jag har sett kommer 2019 att bli ett kanonår.
Först radio, sedan tv och på senare år streaming, hur har bion kunnat överleva?
– Jag tror att det handlar om tradition. Sverige drabbades i början av 2000-talet av en viss biodöd, men under de senaste tio åren har marknaden stabiliserats. Folk älskar att gå på bio, oavsett om de är barn eller över 80 år. Det har blivit en del av vår kultur.
I dag har Luleå inte längre något biomonopol. I september 2016 väcktes nytt liv i Royal som var Luleås senaste privatägda biograf. Ägaren Hasse Johansson höll länge ut, men sålde sin andel till SF Bio AB nio år tidigare. SF hade i flera år försökt att ta över hyreskontraktet på Nygatan, men stoppades av Konkurrensverket. När affären äntligen gick i lås upphörde filmvisningen.
I dag förfogar Folkets bio över två salonger med 140 respektive 74 platser. Två salonger används som förråd. Här fattas teknik för att visa film, men fåtöljerna är kvar.
– Våra första år har visat att Folkets bio behövs. I Luleå finns många andra kulturformer som dans och teater. Det är en tillräckligt stor stad för att också kunna ha ett brett utbud av kvalitetsfilm, säger biografföreståndare Siri Pekkari.
Som sig bör innehåller den sista meningen i reportaget en hommagé till Norrbottens-Kurirens filmrecensent Rolf Nilsén: Filmäventyret fortsätter.