Glad och med en gitarr i famnen. Annars ser vi henne alltför ofta på tv-galor, julshower och Melodifestivaler. Jag förstår varför – hon är som gjord för det. Men det är ändå så här hon är som bäst, när det bara handlar om henne. ”Nu ska vi mysa” säger hon till oss. Och det gör vi.
Stora salen i Kulturens hus är fullsatt när Sveriges kanske bästa sångerska framför låt efter låt med en nästan omänsklig träffsäkerhet och tonsäkerhet. Repertoaren består till stor del av senaste plattan Sanningen kommer om natten som släpptes i höstas. Det är hennes fjärde studioalbum och det allra första på svenska, med låtar skrivna med och av Mauro Scocco.
Det känns också skönt. Att få höra henne på svenska. Visserligen har vi hört henne tolka många låtar på svenska, men aldrig som soloartist. Vissa texter håller inte riktigt ihop på inspelningen men känns desto mer självklara live. Kanske tack vare att hon berättar en stor del av låtarnas historia för oss i mellansnacken. Hon är väldigt mån om sin publik och om att få berätta sin historia, inte bara genom låtarna utan också mellan dem. Det visar sig att hon har en hjärtlig humor av den sorten som får hela publiken att fnissa. Ibland lite för länge, som när hon inte lyckas hänga på sig gitarren och själv inte kan sluta skratta.
Vi får följa med genom ångestfyllda Nu vet du hur det känns, hemtrevliga Vasastan och Scocco-tolkningen som hon döpt om till Hon måste undra. Mitt under konserten river hon av stensäkra liveversioner av Melodifestivalbidragen I remember love och Moving on. Bäst för kvällen är Balladen om ett brustet hjärta och Den andra kvinnan. Den sistnämnda gör sig ofantligt bra live.
Jag sitter i bänkraden och undrar för mig själv hur det känns att ha tillgång till en röstskatt som hennes. Det funderar jag fortfarande över när jag lämnar konserten, som vanligt i förtid på grund av pressläggning. Min andra fundering är: Blir det fler skivor på svenska? Hoppas det.