De första applåderna av igenkänning kommer under andra låtens första rader. Det är Vintern dör, självklart hämtad från svensk pophistorias bästa ouppföljda debut (eller bara bästa skiva överhuvudtaget, enligt många), 1989 års ….Och stora havet. Och visst märks det, varje gång någon av albumets mer minnesvärda spår påbörjas, att folk inte glömt Jakob Hellmans storhet.
De flesta nummer framförs med stöd från ett kompband, delvis bestående av medlemmar från det Luleåsprungna bandet Park hotel, och under Vackert väder gör Hellmans flickvän Carolina Svensson honom sällskap vid mikrofonen. Allra bäst låter dock Tårarna, vilken Jakob Hellman spelar helt ensam och sjunger med ännu mer känsla än på den gamla studioversionen.
På grund av kvällens klimat, måhända, blir ständiga stämma-gitarren-uppehåll nödvändiga, men ändå låter en stor del av spelningen lite tonalt skev. Plus att ljudbilden lämnar mycket åt fantasin. Lösningen på detta problem hade förmodligen varit att sätta Jakob Hellman på festivalens stora scen, eftersom den rigg på Gültzaustranden han nu förpassats till har ett perpetuellt ganska råddigt ljud. Förmodligen hade detta, på grund av de snabba övergångarna, varit schemamässigt omöjligt – men Jakob Hellman, i egenskap av ett av Musikens makt 2011:s största namn, är ändå en artist som förtjänar goda förutsättningar.
Som ordinarie avslutningsnummer kommer såklart den oundvikliga Vara vänner, vilken Hellman ironiskt nog sjunger tillsammans med tidigare nämnda flickvän.