Sixten Segerlund, elva år, har blivit mycket säkrare i sina bakåtvolter på sistone. Nu får han applåder.
– Grymt Sixten, ropar tränaren Magnus Öjelind som också är ordförande i föreningen Luleå freestyle som har puckelpist som sin enda gren numera.
En del hoppar högt utan att tricksa i luften, andra är mer avancerade. Någon ramlar, borstar bort snön och kliver åt sidan medan han får lite goda tränarråd.
Svea Spett, 15 år, tränar inte så ofta och är lite försiktigare i hoppen, men tar pucklarna galant tycker Magnus Öjelind.
– Nu får hon sluta med skidskytte och satsa på puckelpist, ropar han skämtsamt till Sveas mamma.
Längre ner i backen får de ytterligare coachning av Linus Öjelind som är son till Magnus och också är tränare. Han har själv tävlat i landslaget fram tills alldeles nyligen då han skadade foten.
Två mammor står med spadar beredda att hacka för att luckra upp snön där det behövs.
– Det är bra, man håller sig varm, säger Ulrika Brännström.
Hennes son Loke Flodström gillar skidor i alla dess former berättar hon. Ikväll briljerar han med nya skruvar i sina bakåtvolter.
– Det är roligt, de har kul tillsammans, säger hon.
Är du aldrig rädd?
– Nej, jag har som vant mig. Han varit vild sedan han kom ut, säger hon leende och förklarar att hon tänker att skidåkningen kan vara ett sätt att kanalisera det.
Edvin Spett, 15 år, har tränat puckelpist i närmare fyra år.
– Det är roligt och kul att se hur långt man kan utvecklas i sporten, säger han.
Han åker med ganska raka och smala skidor och drar upp bindningarna så att de inte lossnar så lätt. Han använder även hjälm och tandskydd.
Puckelpist är en bedömningssport och den kräver mycket teknik.
– Man ska vara så still man kan i överkroppen och hålla ihop knäna så det ser snyggt ut när man åker och så ska man ha kontroll och hoppa bra.
Först kör åkarna genom 10–12 pucklar, sedan kommer ett hopp och efter det har de cirka 15 meter på sig att landa. Därefter är det ett längre parti med pucklar och sedan ytterligare ett hopp och så avslutas åket med en kortare sträcka av pucklar.
Det är tre moment som bedöms och poängsätts: Tekniken står för 60 procent, farten 20 procent och hoppen 20 procent. En panel av domare sätter poängen.
Hoppen kategoriseras i olika grupper och har olika svårighetsgrader.
– En 360 och en bakåtvolt har ungefär samma poäng, men lägger man på andra moment i hoppen också får man mer poäng.
Vad är ditt svåraste hopp?
– Just nu är det nog en bakåtvolt med iron cross och så håller jag på att öva på bakåtvolt med mute grab, säger han och visar hur han tar tag i skidorna vid "mute grab".
Hur är känslan i kroppen när man hoppar?
– Det är en skön känsla i luften och att flyga är roligt.
Han tränar två till tre gånger i veckan på vintern och på sommaren brukar han träna på trampolin.
Han deltar också i ett antal tävlingar söderut varje säsong.
Har du skadat dig någon gång?
– Inte brutit någonting eller så men förra säsongen fick jag en lätt hjärnskakning.
Fryser man inte?
– Nej, man håller sig ganska varm när man åker.
Vad krävs det för egenskaper?
– Från början ska du kunna åka skidor någorlunda och sedan när du börjar köra snabbare och mer behöver du vara stark i typ hela kroppen. Kondition är också viktigt. Sedan ju mer du kör desto bättre balans och kontroll i luften får du.
Har du varit rädd?
– Om man ska testa något nytt kan man ju vara lite nervös men då får man bestämma sig och så testar man och så känns det bättre nästa gång.
Just nu har de bara ett hopp i backen men på tävlingar brukar det vara två.
– Det är för mycket arbete att hålla igång två hopp och hacka landningar och sådant, förklrar Edvin Spett.
Hans syster Svea Spett går bara på träningarna ibland berättar hon. Hon tycker det kan var lite läskigt.
– Men mest kul. Är man lite försiktig så är det inte farligt.
Syskonens farfar Håkan Spett är på plats i backen också. Han var ordförande i Norrbottens skidförbund på 2010-talet och blev intresserad av puckelpist när hans son Per Spett tränade och tävlade.
– Per har varit med på flera OS, berättar Åke Spett.
Puckelpist har funnits som sport sedan början av 1990-talet.
– Vi har haft flera duktiga åkare från Norrbotten, inte minst Kiruna.
Magnus Öjelind är nöjd med kvällens träning.
– Det kom ett gäng nya killar och körde på med oss, så det var jättekul. Vi såg att det finns potential i dem.
De är ungefär 15 aktiva i klubben varav fem tävlar. Han skulle gärna se att de blev fler.
– Det är en sport som växer i hela Sverige. Vi behöver också få in fler tjejer så det blir mer jämställt.
Själv har han en bakgrund som brottare på elitnivå men blev intresserad av puckelpist för att hans son Linus började med sporten.
– Vi hjälper in ungdomarna med tekniken i puckeln och korrigerar dem i hoppen för att de ska kunna göra det som oftast alla vill, att slå en volt.
Det är dock inget måste betonar han.
– I vår klubb har man inga måsten, utan man gör det av egen vilja. Det går att åka rakt fram också och göra det vi kallar ett ljushopp.
Det är inte bara hoppen som är utmanande.
– Man ska ha modet att våga ta pucklarna på rätt sätt och med hastighet. Det kan gå väldigt fort när man ser det på tävlingar.
Svårigheten för puckelpistgänget i Luleå är att kunna träna när det inte är vinter.
– Tidigare fanns en ramp ut i älven vid Niporna där de kunde träna sommartid. Vi försöker driva igenom att få en sådan igen. Man lägger en matta på rampen så att man kan åka skidor och landa i vatten utomhus i en sjö eller i älven.
Han har varit tränare i 13 år vid det här laget och tycker det är stimulerande.
– Vi ser det här utifrån varje individ. Det ska vara roligt att vara på plats och träna och känna sin utvecklingskurva men i sin egen takt. Sedan när vi märker att de är så pass duktiga och högt i luften brukar att de kan ta nästa steg försöka vi prata med dem om att det är dags att prova en bakåtvolt.
Fick du inte lust att sluta när din son blev skadad?
– Nej, skador tillhör tyvärr idrotten, det är den bistra sanningen. Men vi har i övrigt inte haft några allvarliga skador. Vi är väldigt försiktiga och bedömer kapaciteten hos varje individ, och ser till att de inte kör fortare än de klarar av.
Det bästa i tränarrollen tycker han är att få vara med när någon klarar av ett nytt hopp.
– Att se glädjen i barnens ansikten när de har lyckats utföra det de har bestämt sig för. Det är det roligaste som finns.