Vad handlar din forskning om?
– Egentligen om rättens funktion i relation till utvinning av naturresurser, hur den kan fungera för att vi ska få ett balanserat uttag, för att nå en hållbar utveckling helt enkelt. Där ingår inte bara den ekologiska biten, utan också social och ekonomisk hållbarhet.
Varför blev det kombinationen juridik och miljö?
– Jag tycker om att vistas i naturen, jag tror att den är väldigt avgörande för att vi ska kunna leva lyckliga. Jag ju uppvuxen här i Luleå och har sett stålverkets betydelse för arbetstillfällen, det kan också vara vackert att titta på en vinterkväll. Samtidigt som vi behöver industrin för vår överlevnad och utveckling så finns också ett behov av att minska miljöpåverkan. Jag tror att jag är intresserad av naturresurser därför att jag kommer härifrån, och att jag har sett dem förstöras på andra håll i världen.
Behövs ett mer globalt perspektiv i de lokala miljöprövningarna?
– Ja, jag tror att vi måste hitta nya vägar om vi ska nå de globala hållbarhetsmålen, som i sig är väldigt konfliktfyllda. Det är svårt att både uppnå målet om en tillförlitlig, modern och hållbar energi och samtidigt hejda förlusten av biologisk mångfald. Den inneboende konflikten ”grönt mot grönt” är svår att hantera i det system vi har i dag.
Allt kan inte stoppas, om miljö och klimat ska räddas?
– Nej, absolut inte. Klart att man kan tänka sig en supersnabb lösning på de akuta problemen genom att bara stänga ner samhället, men det skulle i sin tur skapa oöverskådliga andra problem. Sedan är det väldigt bra att det finns sådana som Greta Thunberg som säger att ”det här är bara blaha blaha”. Från mitt juridiska perspektiv kan jag se att man ändå har kommit en bit på vägen, att det är as good as it gets now. Men rösten som hon har är ju viktig för att driva på.
Det måste vara en spännande tid inom dit område, med alla industrietableringar i Norrbotten?
– Det är jättespännande. Jag sysslar ju mycket med just miljöprövningar. Mycket av det som nu är aktuellt är sådant som aldrig har prövats förut, vilket ställer stora krav inte minst på myndigheterna men också på alla aktörer runt omkring. Till exempel konstgödselfabriken i Luleå, där finns det åtminstone anledning att reflektera över att det var en sådan som sprängdes i luften i Beirut, innan man liksom tycker att ”vilken bra idé, nu kör vi”. Det kanske inte alls är en bra idé, det beror ju helt på den platsens egenskaper.
Fabriker kan flyttas, men gruvorna ligger ju där de ligger?
– Så är det. Men vi ska komma ihåg att vi har beslutat att de här mineralerna ska tas upp ur marken, för de gör ingen nytta där de ligger. Rätten har valt väg för mineralintressen, så egentligen är det är inte så där jättesynd om gruvbolagen.
Det låter inte alltid så?
– Verkligen inte, och där kan man ha olika uppfattning. Men en objektiv studie av gruvrätt visar att mineralintressen har företräde i relation till andra intressen, på grund av politiska beslut. Men den särställningen i det juridiska landskapet betyder inte att det alltid blir ja i slutändan. Det är inte fri lejd vi pratar om.
Du är inte bara forskare utan också lärare. Hur är jobbet som pedagog?
– Det är jätteroligt att se människor utvecklas, inte minst unga. Jag föredrar nog coachrollen där man kan fånga upp några få och se utvecklingen. Det är ju studenterna som lär sig, jag kan bara bistå i lärandet. Samtidigt är det också roligt att föreläsa för stora grupper, i alla fall om det blir någon interaktion. Jag tycker ju att mina ämnen är intressanta, och det gör det lättare.
Är det så för alla lärare?
– Jag antar det. Sedan kanske jag inte ser mig som lärare i första hand. Men jag undervisar här i olika ämnen på olika nivåer, jag är också instruktör och mentor, jag handleder doktorander, men först av allt är jag förälder. Allt det där hänger ihop, det handlar om att möjligen kunna något, men också om att kunna visa vägen, visa möjligheter, fånga upp individuella egenskaper, hitta utmaningar och komma förbi problematik. För mig som människa blir det en stor del av livet. Jag kan liksom inte separera undervisningen från det andra.
Studentkåren utsåg till dig årets lärare 2018. Ett bra betyg?
– Det var otroligt kul. Jag hade fått höra att det sägs om mig att studenterna är lite rädda för mig, att jag är sträng. Jag hade aldrig förväntat mig sett sådant pris.
Stämmer det att du har höga krav?
– Ja, det har jag. För jag tycker att det vore respektlöst mot studenterna att ha låga krav. Höga krav tillsammans med motivation måste ju peppa folk, om de ser att jag tror att de kan.
Du sysslar också med fullkontaktskarate. Vad är tjusningen?
– Adrenalin. Jag är långdistanslöpare också och har sprungit hela mitt liv, och där är det mycket endorfiner. Men kampsporten ger det här högoktaniga adrenalinet som är svårt att hitta någon annanstans. Få saker får en att skärpa sinnena så mycket som en rejäl smäll, vare sig du tar den eller ger den. Det är ju en organiserad form och jag skulle ju inte slåss på stan, jag gillar inte våld. Men sporten är väldigt fysisk och hård och det är någonting i just det som är tilltalande.
Ett inslag av filosofi eller livsåskådning?
– Ja, du kommer nästan åt den där överlevnadskänslan. För mig handlar det inte om att kunna försvara sig, det är alldeles för offensivt det vi håller på med. Det är mera känslan av att du är utsatt fast det ändå är kontrollerat.
Gör det inte ont?
– Det gör ont och det är det som är grejen. Det triggar någonting, men det är inte en sport för alla kan jag säga.
Hinner du med något annat på fritiden?
– Jag tycker om litteratur, men i övrigt har jag ganska modesta intressen. Men jag har också en väldigt stor familj. Jag har själv fött tre barn och har två barnbarn. Vi har i åtta år varit stödfamilj till två barn som ursprungligen är från Tanzania. Sedan har jag haft ett antal barn och tonåringar boende hos mig, de ser mig mer eller mindre som bonusmamma eller extramamma. Jag har också en guddotter som bor i Australien. När jag ska räkna in barnen så blir det väldigt många.