Möt en lurvig liten farbror

Chinchillor är inte så vanliga som husdjur. Chinchillan är nära släkt med marsvin och piggsvin. Vilt lever de i bergskedjan Anderna som sträcker sig genom Peru, Bolivia, Chile och Argentina där karga och klippiga bergsregioner är det lilla djurets naturliga miljö. Ektjärn i Gammelstad är så långt bort från -Anderna man kan komma, men trots det verkar -farbror Otto, 18,5 år, leva ett mycket gott chin--chilla-liv. Här har han bott sedan han var ett år gammal. Familjen Stenlund var ?reservföräldrar? till honom under några månader när Otto var liten och under den korta perioden hann båda parter fatta tycke för varandra. ? Vi tyckte så mycket om Otto och vi ville inte lämna tillbaka honom till ägaren, men så blev det ändå. Senare kom han ändå till oss efter att vi frågat ägaren Anna -Lovén om vi inte kunde få köpa honom för att hon hade inte lika mycket tid att ta hand om honom, berättar Gunilla Stenlund. När Otto kom tillbaka till Stenlunds, för att stanna för gott, studsade han upp och ner av glädje. ? Han for upp och ner som en boll och var helt tokig, berättar Gunilla och skrattar. Starka bakben Chinchillor är duktigt på att -hoppa. Mycket tack vare sina stora starka bakben. Men Otto, som med chinchilla-mått mätt är riktigt gammal, ?studsar? inte längre upp och ner från stolar eller bord. Visserligen kan han nog det fortfarande om det verkligen skulle knipa, men det är ju bekvämt att få hjälp. Klockan är runt halv åtta på kvällen när Kurirens reportageteam kommer på besök. Otto är fortfarande kvar i sin höga och fina bur som står i hans rum. Otto är ett nattdjur, så man skulle kunna säga att det är morgon för honom när Gunilla släpper ut honom på kvällen. Då har han sakta men säkert börjat vakna till i buren och väntar på att hans morgonrutiner ska dra igång. När han väl letat sig ut ur buren stängs ett antal dörrar i huset. Men Otto har trots det enorma ytor mellan vardagsrum, hall, kök, förråd och ända bort till bastun där han så småningom hamnar för att bara ta det lite lugnt på det varma och sköna golvet. Men innan dess kliver han ur buren till några läckra grenar av sälg eller asp för att gnaga av lite bark. Efter det blir det en runda i huset, en liten inspektion för att konstatera att allt är sig likt. Koppalar av i bastun Sedan som sagt var bastun, där han brukar fläka ut sig och bara koppla av. Där efter kommer han in till köket eller vardagsrummet där Gunilla och Jan -sitter och njuter av kvällskaffe och det vill farbror Otto självklart också göra. Även om det för honom snarare blir morgonkaffe eftersom han inte har varit uppe så länge. Kaffe upptäckte han en gång för länge sedan när han hoppade upp på köksbordet och helt enkelt drack kaffe ur en övergiven kopp. Kaffe tillsammans med skorpa är en favorit. Allra bäst tycker han om när Gunilla doppar en skorpa med Bregott på i -muggen med kaffe, sedan får han gnaga i sig den medan Gunilla håller i den. Förutom kaffe gillar han också vichyvatten. -Annars tycker han inte om att få vatten på sig utan -badar och tvättar sin enormt mjuka och goa päls i sand. Russin, för att inte tala om sötmandel, det är riktigt godis för honom. Frukt och bär gillar han också.Men jordgubbarna från affären sniffar han bara på. Däremot slukar han jordgubbarna från landet utanför kåken. Man kan ju undra vad som är på, eller i, ?köpegubbarna?... Väljer bara det bästa Basmaten är pellets och hö för den snart 19 år gamle Otto. ? Jag vet inte ..., det är som att han vet vad som inte är bra för honom och tvärt om. Jag tror att det är därför han har klarat sig så bra och levt så länge. Vad gäller hö, väljer han också ut bara det allra bästa, resten lämnar han. Han har aldrig varit sjuk -under alla år. Ja, förutom då Janne slängde igen dörren rakt i huvudet på honom och vi fick åka till -veterinären här i Gammelstad, berättar Gunilla och kan så här efteråt med ett lyckligt slut inte annat än le åt det hela. Det var när Otto var en nio-tio år som han fick dörren rakt i huvudet och mot ena ögat. Otto var helt enkelt för snabb när Jan skulle stänga en av -dörrarna för att begränsa Ottos rörelsefrihet något. Jan såg inte den lilla chinchillan som lätt hoppandes var honom i hälarna. Det sa pang och det gjorde ohyggligt ont för Otto. En rumsdörr i hög hastighet rakt i det lilla huvudet gjorde att de var tvungen att uppsöka veterinär. Veterinären var inte ens säker på att Otto skulle repa sig, men det gjorde han och har i dag med råge överstigit den högsta ålder chinchillor sägs uppnå. ? Vi får se om han överlever det här sa veterinären då för nästan tio år sen. En chinchilla sägs bli runt 15 år, men Otto är drygt 18 år nu. Det är fantastiskt, säger Gunilla som verkligen älskar sitt husdjur. Eller familjemedlem är kanske ett bättre uttryck i sammanhanget. Efter cirka 18 år i familjen blir han mer än ett sällskap ? en mycket liten god vän. Men umgänget bygger helt och håller på Ottos villkor. Det är inte bara att lyfta upp honom och gosa som man vill med den dundermjuka chinchilla. Å andra sidan ska inte alla chinchillor dras över en och samma kam ? det finns ju olika personligheter. ? När han vill kela så kommer han och när han vill äta eller vad det nu kan vara så låter han meddela oss, berättar Gunilla och Jan. Jan tillägger: ? Det här är inget djur som man ska ta som första husdjur eller ha bland många barn i en familj. Däremot kan chinchillor vara ett alternativ om man är allergisk. Många som inte tål katter, exempelvis Jan, har inga som helst problem med chinchillor. Arten langier är den art som framför allt ses i dag. Djuret föds upp dels som husdjur, men också i stor utsträckning för den enormt fina pälsen. De sägs vara ganska blyga och lättskrämda djur. Men lättskrämd verkar inte nyfikne Otto vara. Han springer rakt in i fotolinsen och hoppar inte till det minsta när avtryckaren framkallar en blixt rakt i ansiktet på honom. Lång natts färd mot dag Gunilla och Jan berättar att Otto också har ett -mycket väl utvecklat språk. Om han försvarar sitt hem så fräser han. Ett ljud som påminner mycket om en biltuta kan han också utan problem framkalla. Om biltute-ljudet användes när han en gång -träffade ett par marsvin förtäljer inte historien. Det var för många år sedan när Otto tyckte väldigt mycket om att para sig som han började i fel ände med ett marsvin varpå marsvinet bet ifrån och sedan har Otto aldrig ?antastat? ett marsvin. Istället använder han ett praktiskt mjukdjur som Gunilla fixat ... Innan kvällen är över, efter kaffe med skorpa, brukar Otto ofta hamna i Jans knä framför TV:n. Sedan lider kvällen mot sitt slut och farbror Otto går tillbaka till sitt lilla hus där Gunilla gjort i ordning för natten. Bland annat har hon lagt bitar av morot högt upp i taket i buren för att Otto ska få jobba lite. Någon gång vid fyra, halv fem på morgonen slutar det prassla inne hos Otto. Då har farbrorn somnat.