Något annat. När jag pratade med Kulturens hus Patrik Örnkloo inför det nya konceptet Backstage, så var det precis det de eftersökte. Något annat än en konsertupplevelse enligt mall 1A. Och ja, först känns det lite bakvänt. Att gå in från den halvskruttiga baksidan och liksom gå miste om hela det pampiga huset. Själva backstageområdet har gosats till och trots att vi står där bland kablar och lagerlokalsgrått, är det lite mysigt. Visserligen även trevande och mer internt än intimt, men mysigt.
När (bak)dörren till stora salen så öppnas är det ändå med ett efterföljande wow. Loney dears arsenal av instrument ligger i princip i knät på en när det är dags att bänka sig på scenen. Så fort Emil Svanängen slagit sig ned vid sitt piano, inser jag hur intimt detta faktiskt är. Det är mörkt, tyst och nästintill andaktsfullt.
Senast Loney dear spelade i Luleå, var det på Unplugged i Konsthallen. Att det skulle gå att slå intimiteten i den spelningen, trodde jag nog var omöjligt. Men här drabbas jag nästan än hårdare. Att ha publikplats framför sig är dessutom maffigare än en nog kan föreställa sig – och tillsammans med fantastiskt ljus och ljud är det här en perfekt blandning mellan vardagsrumskonsert och kyrka. Loney dear är för övrigt en perfekt bokning till detta koncept.
I all sin egentligen inte alls enkla enkelhet, är han lika många delar behaglig som spännande. En vet att det kommer kännas men inte riktigt var. Är det inte som en bränning bakom ögat, är det som en knut i magen eller kittling i nacken. En totalupplevelse med andra ord.
Tyvärr, tyvärr, tyvärr pågår en trevlig paus med möjlighet att köpa dryck lite för länge för att jag ska hinna se Mariam the believer innan pressläggning. Men konceptet Backstage är definitivt ett uppfriskande och musikbejakande inslag i ett hus där det mesta fortfarande serveras på det sätt vi både är vana – och förväntar oss – att bli matade på.