Halv fyra på morgonen år 1824 i byn Glommersträsk i Arvidsjaurs kommun hittades drängen Petrus Larsson död i sin säng. Till en början fanns till synes inget onaturligt över dödsfallet, men snart började rykten att florera i bygden. En stark och arbetsför karl, ung också med sina 27 år, borde väl inte gå bort så plötsligt?
– Häradshövding Furtenback hade inhämtat vissa rykten under en resa i socknen där, som sade att allt inte stod rätt till med dödsfallet. Han skulle då föranstalta om en utredning av Petrus död, berättar Birger Grahn, som har sammanställt en mängd protokoll från det som rör det misstänkta mordet och den efterföljande rättsprocessen i sin bok Giftmordet i Glommersträsk 1824– en kritisk granskning. Han är pensionerad läkare, med ett brinnande intresse för släktforskning. Anna-Stina Olofsdotter är hans farfars mors farmor och det i arbetet med en tidigare bok, Bouppteckningar berättar, som hans intresse väcktes för hennes levnadsöde.
Misstankarna om att allt inte stod rätt till med Petrus Larssons död ledde fram till beslutet att hans kropp skulle grävas upp och obduceras. Provinsialläkaren reste upp till Arvidsjaur och gjorde en undersökning av Larssons kvarlevor. Tarmpaketet tog han med sig i en urna till apoteket i Skellefteå, där det gjordes en analys av tarmarnas kemiska innehåll.
– Det var då som man fann spår av både svavelsyra och arsenik. Det här är en riktigt klassisk historia, många gamla kriminalromaner har ju utspelat sig runt ett arsenikmord. Men frågan är, hur exakta dåtidens analyser verkligen var? I dag anses det att det finns väldigt många möjliga felkällor. Reagenserna som användes för att analysera tarminnehållet kunde i sig vara förorenade med just arsenik, förklarar Birger Grahn.
Var det inte ganska spektakulärt ändå, att kroppen grävdes upp och obducerades?
– Visst var det så. Det var en både kostsam och omständlig procedur. Men i det här fallet väjde man inte för att försöka ta reda på sanningen.
Snart anklagades två kvinnor, mor och dotter, som skyldiga till drängen Petrus död. Motiv fanns, Anna-Stina Olofsdotter var gift med Petrus äldre bror Johannes. Brödernas far hade bestämt att de två skulle få dela hemmanet mellan sig. Om hela hemmanet tillföll Anna-Stinas make skulle det ha stora ekonomiska fördelar för familjen. Men då måste Petrus röjas ur vägen.
– Petrus ska vid flera tillfällen ha berättat att han hade fått supar serverade av Anna-Stina, supar som "gjort honom väldigt illa".
Och när det gäller just suparna, så har såväl Anna-Stina som hennes mor också erkänt att de blandade svavelsyra i suparna och gav till Petrus, för att förgifta honom.
Expertisen som tillfrågades i samband med rättsprocessen konstaterade dock att svavelsyran i suparna inte kunde ha dödat Petrus. Både Anna-Stina och Martha förnekade att de skulle ha använt sig av arsenik och det har inte heller gått att bevisa att det fanns arsenik i deras hem.
Men det fanns ju ett uppsåt hos kvinnorna att döda Petrus?
– Ja, de ville röja honom ur vägen och de försökte göra det också. Det var inte några särskilt snälla damer, det här. Men ingen ska ju dömas som skyldig till mord bara för att det har funnits en avsikt att döda någon.
I bokens sista del för Birger Grahn en diskussion om vad som egentligen orsakade Petrus Larssons död. Det fanns uppgifter från flera håll om att drängen inte alls hade varit vid god hälsa under sitt sista år i livet.
– Han hade vid flera tillfällen beklagat sig åt arbetskamrater och släktingar över olika symptom som han hade. Bland annat led han av återkommande diarréer, eller durklopp som det kallades då. Han ska också ha mått dåligt på andra sätt, till och från.
Eftersom symptomen finns väl beskrivna i de nedtecknade förhör som gjordes med personer i Petrus Larssons närhet under rättsprocessen lägger Birger Grahn fram en alternativ orsak till den unge drängens plötsliga död.
– Med de symptom han hade kan han ha lidit av pankreatit, en kronisk inflammation i bukspottskörteln. Den leder till slut till förstörelse av de cellöar som producerar insulin, så man utvecklar en kombination av en slags diabetes och bukhinneinflammation. Det skulle ha kunnat vara en möjlig dödsorsak.
Anna-Stina och Martha höll fast vid att de aldrig hade befattat sig med arsenik och med undantag för en historia om en flaska som hade varit i Marthas ägo och som mystiskt ska ha försvunnit fanns heller inga belägg för att de hade haft tillgång till giftet. Därmed kunde fallet inte avslutas, men kvinnorna fick ett hårt straff ändå.
– Rättsprocessen såg ju definitivt inte ut som den gör i dag. Kvinnorna saknade försvarsadvokat och det fanns ingen annan bevisning i målet än obduktionsprotokollet. Domaren tycktes även agera som åklagare.
Kvinnorna skickades till Stockholm och låstes in på Norra correctionsinrättningen, i folkmun kallat för "Spinnhuset". Tanken var att de där skulle komma till insikt och bekänna. Här var förhållandena så svåra att Anna-Stina avled mindre än ett år efter att hon hade kommit till anstalten. En tid innan hon dog födde hon också en liten dotter, som dog vid bara två månaders ålder. Med största sannolikhet var Anna-Stina alltså gravid när hon låstes in. Det ska ha ryktats om att hon hade blivit våldtagen i fängelset, men så var det troligen inte, enligt Birger Grahn.
– Hennes man var nog far till barnet, det hade inte hunnit gå särskilt lång tid från det att hon lämnade hemmet tills dess att barnet föddes.
Anna-Stina dog vid 26 års ålder och lämnade efter sig sin make och tre små söner.
Martha levde på anstalten i flera år och hann bli i 70-årsåldern innan hon avled. Hon dömdes faktiskt till döden för mordet på Petrus Larsson, men benådades.
– Fallet fick egentligen ingen lösning. Jag skulle gärna se att fler experter inom toxikologi och förgiftningar skulle kommentera den här historien. Det vore väldigt spännande. Sedan kan man ju tänka, vad spelar det för roll, det är ju snart 200 år sedan det hände, säger Birger Grahn.
– Men många av de som i dag härstammar från trakterna kring Glommersträsk och Arvidsjaur har sina rötter i dessa nybyggarfamiljer. Det här är också en välkänd händelse i vår släkt.