Mikaela Kerttu (till vänster) och Pernilla Lindberg berättar att deras tillvaro har förändrats på flera sätt på grund av mordet. Den här soliga dagen möts de två kvinnorna av en slump nere på stranden när de rastar sina hundar.
Bilens temperaturmätare visar plus 23 grader, heta vindbyar krusar vattenytan i Luleälven och en sömnig känsla vilar över villaområdet. En familj med två barn promenerar med snabba steg ut på bryggan när vi parkerar bilen intill Framnäsvillans förskola.
Målet för familjen, visar det sig, är en båt ett 100 meter utanför sandstranden på Notviken.
För exakt ett år sedan kör en mörk Volvo V50 ner på stranden och parkerar intill en traktor. Klockan visar några minuter före halv elva på kvällen och i bilen finns fyra män och en kvinna.
Ut kliver en tunn ung man, beväpnade med en halvautomatisk pistol.
I dag vet vi att hans namn är Bahnan Yusuf. Han är 19 år gammal, klädd i svart och rör sig i kretsen till det kriminella nätverket Shottaz från Järvaområdet i Stockholm.
Vi vet också att kvinnan i baksätet har några få minuter kvar att leva.
Yusuf är galen av ilska och vill ha en sanning om en bil presenterad.
När skottsalvorna ekar på stranden skrivs ett sorgligt kapitel. Det är ett vansinnesdåd som saknar motstycke.
En hel del har också förändrats för många av invånarna i den gamla stadsdelen, som tidigare mest har förknippats med komikern Martin Ljung.
Pernilla Lindberg är en av dem.
– Det är klart att det har påverkat en, just det där med rädslan. För jag menar, våldet kommer som nära inpå en, säger hon när vi besöker platsen för det brutala dådet.
Efter dådet är det inte längre självklart att låta barnen cykla ner till stranden för att bada. Hon tycker också att de dagliga promenaderna med hunden Ruff har förändrats.
– Vem vågar man prata med? Vem vågar man inte prata med? Det har blivit lite så.
Mikaela Kerttu, som är ute på hundpromenad med Elsie, har blivit starkt påverkad av händelsen.
– Man går förbi här varje dag och ser blommorna, då tänker jag på henne, säger Mikaela Kerttu.
En stenkast upp efter vägen som leder bort från mordplatsen bor Stig Bäckman, 87, och hans hustru Margareta, 83. Den aktuella kvällen tittar på ett avsnitt i en deckarserie som de fortfarande följer.
De tror först att det skarpa ljudet när skotten avlossas är smällare i ett pojkstreck vid förskolan intill. På ett ögonblick inser de att det rör sig om något helt annat.
– Vi rusade ut hit, men vi såg ju ingenting, säger Margareta Bäckman och pekar ut mot altanen.
De fortsätter ut på Framnäsgatan, men utan att uppmärksamma något.
Stig och Margareta Bäckman bor bara ett stenkast från mordplatsen på Notviken.
En stund senare fylls luften av sirener från polisbilar och ambulanser.
Samma kväll sveper en isande kall känsla över paret när räddningspersonalen har avslutat arbetet.
– Jag sa till Stig att någon måste vara död, för ambulansen åkte härifrån utan sirener, säger Margareta Bäckman som påpekar att hon och maken inte på något sätt vill bli framställda som hårt drabbade av mordet.
Deras tankar går i stället till alla offer efter den där julikvällen.
Anhöriga till den 25-åriga kvinnan. De som bevittnade händelsen. De som tvingades fly. Räddningspersonal och poliser.
– Jag blev förskräckligt ledsen. Jag kunde inte förstå att en ung tjej blir mördad. Men alla är offer. Vi är det i och med att vår verklighet förändrats. Men det är obetydligt i jämförelse med dem.
Hon hoppas att alla ser på händelsen med ett vidare perspektiv, för att se bakomliggande orsaker, till exempel familjförhållanden. Bristen på identitet kan var en orsak till kriminalitet, menar hon.
Modet att ingripa är en omständighet som måste belysas, anser Margareta Bäckman. Hon anför det så kallade nyckelvittnet som hon tycker visat stort mod.
En person vars uppgifter leder till fällande domar mot Bahnan Yusuf.
Stig Bäckman tycker att det är en självklarhet att agera. Det förklarar han när vi har flyttat samtalet till platsen där den avrättningsliknande scenen utspelar sig.
– Hade jag sett flickan ligga där, då hade jag sprungit ner. Självklart hade jag gjort det. Jag tänkte ju först göra det. Men det kanske hade varit ett misstag.
Mordet har påverkat parets liv på flera sätt. I dag slår de till exempel på larmet varje kväll.
De har även en känsla av att stranden har färre besökande i dag.
– Om det då är på grund av det här, det vet man väl inte säga, säger Stig Bäckman.
Dådet tar även plats i hans tankar under de dagliga promenaderna.
– Varje dag när jag går ner till stranden, då tänker jag på det. Man vet ju precis var hon blev skjuten.
Stig Bäckman är helt säker på att han hade agerat om han hade sett kvinnan falla ihop nere på stranden eller sett henne liggande. "Då hade jag sprungit ner", säger han.