Monica tvingades ge upp sin dröm

De låg ute i fält och hade bara legat inne i drygt tre veckor på grundsoldatutbildningen, GSU:n. Då tvingades hon ge upp. Ryggen gjorde fruktansvärt ont. Hon pratade med kaptenen och fick återvända till logementet några dagar. Där fick hon träffa ansvariga och ganska snart beslutades om frisedel. Värnplikten var över för hennes del. Det kändes som ett misslyckande. ? Ja, jag grät när jag kom hem och insåg att det jag velat göra så länge inte skulle bli av, säger hon. Nästan hela familjen har kopplingar till försvaret. Pappan är kompanichef för Piteå södra hemvärnskompani. En av hennes bröder är plutonchef i insatsplutonen och den andra är gruppchef i insatsplutonen. Själv är hon aktiv i i FBU och hade varit med på hemvärnsövningar med sin pappa. Hon hade tänkt sig en karriär inom försvaret och i internationella insatsstyrkan. ? Det hade varit en bra erfarenhet. Jag hade fått vara med och skapa en tryggare tillvaro för människor, bevara freden. Man hade gjort något bra för andra och det hade känts bra för mig, säger hon. Vältränad fotbollsspelare Hon var närskyddsgruppbefäl på I 19 i Boden. Stridsutrustningen hon skulle bära på kroppen, utan vapen väger cirka 32 kilo. Med vapen väger den cirka 36 kilo. Hon är 1,60 lång och vägde 52 kilo vid mönstringen. Då var hon en vältränad fotbollspelare med muskler. När hon ryckte in hade hon slutat med fotbollen och tappat muskler. Hon vägde 46 kilo och skulle bära en utrustning på 36 kilo i fält. Det motsvarar 78 procent av hennes kroppsvikt. ? Kroppsskyddet som jag skulle ha på mig är inte gjort för kvinnor. Till och med storlek small är för stort. Det räckte långt ner på låren och hängde över axlarna. Det var det som gjorde det så jäkla tungt. Vapnet vägde också. Du kan ju föreställa dig att springa i för stora och tunga kläder. Jag hamnade ofta sist och det gjorde att man kände sig så dålig. Hade jag haft rätt storlek så hade det varit skillnad. Man kände sig som ett tält, säger hon. ? Ja, jag hade känt av ryggen när jag var yngre men inte sedan. Läkaren undersökte ryggen på mönstringen och det var inga problem. Jag var ju vältränad då, säger hon. Hon hade fått högsta betyg när det gällde stress vid antagningsprövningen på pliktverket men ihop med den tunga utrustningen blev det för mycket. Hon minns särskilt första dagen hon kom dit. De skulle hämta sin materiel. Hon hade en ryggsäck på magen, en på ryggen och skulle dessutom bära en stor säck på axlarna med utrustning. Hon har aldrig svettats så mycket. Tippade baklänges Säcken som var i glatt tyg halkade omkring på axlarna. ? Först skulle vi upp en trapp i kasernen, och packa ut alltihop och gå igenom utrustningen. Sedan fick vi ungefär tre minuter på oss att packa ihop grejerna igen, gå upp till vårt logement, lämna grejerna och komma tillbaka i tid för uppställning. Någon borde ha hjälp mig att få upp säcken på ryggen men jag försökte förstås själv. Jag tippade baklänges med hela säcken. I och för sig landade jag mjukt på den. Hade jag inte varit så uppe i varv för att alltid komma i tid så hade nog värnplikten gått bra, och om jag hade haft kvar de muskler jag hade vid mönstringen, och om det hade funnits utrustning i min storlek, säger hon. Ändå tvekar hon inte en sekund. ? De var jättebra killar på min avdelning, allihop. Det var bra att göra värnplikten på I19. Befälen, både de manliga och det kvinnliga, var bra. Fick jag göra om det skulle jag göra det. Men om försvaret vill ha fler kvinnor måste de fixa utrustning i storlekar för små och korta kvinnor, säger hon.

Monica tvingades ge upp sin dröm

Utrustningen var för stor och klumpig.Efter fyra veckors grundläggande soldatutbildning avbröt 20-åriga Monica Granberg värnplikten på I 19 i Boden.? Ryggen var huvudskälet, det blev för tungt, säger hon.

Utrustningen var för stor och klumpig.
Efter fyra veckors grundläggande soldatutbildning avbröt 20-åriga Monica Granberg värnplikten på I 19 i Boden.
? Ryggen var huvudskälet, det blev för tungt, säger hon.