– Det var verkligen en stor grej på den tiden. Tänk dig att då fanns det ju egentligen bara Hylands Hörna och Karusell och så. Det fanns inte så mycket som hände så lucia fick stort fokus, minns Mona som var en sjuttonårig klassiskt vacker brunett då hon valdes till ljusdrottning, arrangemanget tolfte sedan 1944. I dag är hon en elegant 74-åring med silver i håret.
Fastän det passerat 57 år så lever minnet av evenemanget kvar, inte minst hos allmänheten runt henne.
– Ja bland mina äldre taxikunder så händer det då och då att jag får frågan om det inte var jag som.... och somliga kommer med klipp från den tiden, berättar hon.
Nuförtiden tänker hon inte så mycket på det hela, livet har förstås gått vidare. Men minnet är ljust och luciatraditionen något hon vurmar för:
– Jag tycker defintivt att vi ska värna om den. Kan vi hålla fast vid Kalle Anka så kan vi fortsätta att fira lucia slår hon fast.
När det begav sig 1957 var hon en av 11 flickor och av 11.000 avgivna röster fick hon 4.000.
– Kröningen var i det då alldeles nybyggda Shoppingcentret inne i Luleå och det var fruktansvärt mycket folk på plats, ett väldigt ståhej. Jag kröntes av hustrun till dåvarande chefredaktören Ivar Frick. Och det var fina presenter, jag fick ett pärlcollier från Fritz Olsson och päls och kläder från affären Varuhuset, bland annat en brudklänning berättar Mona som var en tös från enkla förhållanden som nu bars upp som en drottning. Vid lussandet dagen före lucia hemma i Luleå åkte man på turne´ut i länet och besökte olika inrättningar.
– I Luleå hade det allra första flygplanet som flög rutten över Nordpolen just mellanlandat på Kallax. Vi sjöng för de ombord.
Som grädde på moset så valde Italiens turistbyrå i Stockholm ut just henne av landet alla lucior till att representera Sverige på Syrakusa på Sicilien.
– Jag var där en hel vecka och reste runt. Det var väl lite av en marknadsföring av Italien för att få svenska turister, berättar hon.
– Jag fick träffa påvens ställföreträdare, äta spagetti för första gången. Jag fick visa mig i samedräkt och varje dag levererades en jättebukett rosor till mig. Med mig på resan hade jag Kurirens redaktör Gunnar "Cyrris" Söderholm, en helt underbar person, minns Mona.
Efter luciauplevelsen kom hon bland att agera som klädmodell. Men den banan övergav hon rätt snabbt och småningom träffade hon sin "stjärngosse" taxiåkaren Gunnar och livet tog en ny vändning.