Mohammed flydde som 16-åring från Afghanistan efter att han hade hotats av talibaner. Hans pappa hade redan blivit dödad. Han tog sig till Pakistan, Iran, Turkiet, över Medelhavet till Grekland och genom hela Europa tills han slutligen nådde Sverige, där han fick sin placering i Luleå.
– Jag bodde på Nordkalotten, fick kompisar och gick i skolan. Mina lärare var bra, de var snälla, berättar han.
Framtidsplanen var att få uppehållstillstånd, gå i skola, utbilda sig till ingenjör och ordna sig ett bra liv i Sverige
Men det gick inte som han hade hoppats.
Någon dag före 18-årsdagen fick han sitt första avslag på asylansökan. Han förlorade sin gode man och förflyttades till Migrationsverkets vuxenboende i Boden.
– Vi var fem personer i rummet. De andra var äldre och jag var lite rädd för dem, minns han.
Efter en tid fick han avslag även i Migrationsdomstolen och inget prövningstillstånd beviljades i Migrationsöverdeomstolen. Han skulle utvisas till Afghanistan. Inför det scenariot valde han istället att fly vidare.
Han satte sig på ett tåg till Tyskland. Polisen kom och ställde frågor, men när han visade sitt svenska LMA-kort fick han fortsätta till Frankrike där sökte han asyl.
De första tre månaderna bodde han på gatan i Paris tillsammans med andra hemlösa afghanska flyktingar.
– Det var svårt. Vi hade inga pengar och ingen mat. Ibland var det människor som kom och gav oss mat.
De franska myndigheterna såg att han hade lämnat sitt fingeravtryck i Sverige och därför kunde han inte få asyl i Frankrike. Polisen hämtade honom och skickade honom till ett boende. Han gick inte i skolan, men däremot en kurs i franska, så numera kan han både flytande svenska och lite franska.
Polisen sa att han måste återvända till Sverige. Han vägrade in i det längsta, men till sist sattes han med handbojor och fotbojor på ett flygplan till Sverige. Då hade han hunnit vara ett år i Frankrike.
Första dygnet i Sverige tillbringade han i ett häkte. Därefter skickades han till förvaret i Gävle där han stannade i 25 dagar. Av någon anledning som han inte vet släpptes han ut från förvaret, men var tvungen att anmäla sig hos polisen tre dagar i veckan. Men Mohammed bestämde sig istället för att gå under jorden.
– Polisen säger att jag jag måste åka till Afghanistan, men jag kan inte åka dit.
Sedan ett år tillbaka har han ingen kontakt med sin familj. Han tror att de också har lämnat Afghanistan.
Idag lever han gömd på hemlig ort i södra Sverige. En frivilligorgansiation har ordnat ett tillfälligt boende åt honom och gett honom lite pengar. Kvinnan som har hjälpt honom berättar att det är många nu som lever i samma skuggtillvaro som Mohammed, särskilt i storstäderna.
– Deras situation är förfärlig. Jag hoppas att regeringen snart tar sitt ansvar och låter afghanerna stanna, säger hon.
Mohammed går ut ibland, men han kan inte gå i skola eller arbeta. Han har ingen inkomst. Han gör inte mycket på dagarna, men han har fått låna två böcker från biblioteket som han läser.
Hur tänker du om ditt liv?– Mitt liv är inte bra. Det är väldigt tråkigt när man tänker på att jag har varit i Europa i tre år och fått tre avslag. Om polisen ser mig tar de mig igen. Jag är ensam och känner ingen här.
Vad har du för framtidsplan?– Jag vill få stanna i Sverige och fixa mitt liv. Jag vill bara det.
Han vet inte hur länge det är hållbart att fortsätta leva gömd. Men han ser inte ett återvändande till Afghanistan som ett alternativ.
– Nej, det är bättre här i Sverige.