Det är ett tämligen märkligt men fint arrangemang som Mando Diao bjuder på ikväll. Det är hela tretton musiker på scenen och alla bär olika kläder och instrument. Alla är så egendomligt tagna av sig själva att de nästan krockar med varandra där de vandrar runt på scenen. Det är fascinerande. Nästan lika fascinerande som det faktum att garagebandet Mando Diao har valt att tolka Gustaf Frödings dikter. Det är albumet Infruset som spelas ikväll och samtliga låtar är Fröding-tolkningar.
Att det är första gången Mando Diao gjort en skiva på svenska märks inte, språket känns lika självklart som mycket annat. Stråkarna, tvärflöjten, munspelet, pianot. Det är mycket som ska stämma – och det gör det också, rent musikaliskt. Björn Dixgårds och Gustaf Noréns något hesa stämmor backas upp av Linnéa Dixgårds betydligt mjukare och små sagoliknande plinkande xylofoner lättar upp den annars ganska ödesdigra och tunga musiken.
Men kläderna (kritvita klänningar blandat med säckvävsinspirerade skjortor). Och Björn Dixgårds hiphop-studsande. Det blir lite förvirrande. I bakgrunden rullar en film som blir ytterligare en sak att fästa uppmärksamheten på. Mellan låtarna vandrar estradpoeten Daniel Boyacioglu in och ut på scenen och läser poesi. Det är egentligen förtjusande, men tillsammans med allt annat tappar det sin verkliga mening.
Det känns bra att ett så succéartat band som Mando Diao är så pass självsäkra att de faktiskt har vågat ge sig in på det här spåret från första början. Det måste ha krävt mycket mod. Men när de väl har bestämt sig för att göra det fullt ut ligger ambitionsnivån högre än taket i Stora salen. Det är bara det att de snarare liknar en speedad skolklass än ett svettigt rockband. Och för all del, kör hårt på det spåret ett tag – det är kul – men kom gärna tillbaka i er ursprungliga skepnad.