Visserligen kan man väl inte direkt tala om Gripsholms slott som en idyll, men för att beskriva den lilla staden Mariefred som breder ut sig framför det väldiga slottet passar ordet perfekt.
Små träkåkar, kullerstensgator, ett fridfullt värdshus och en liten smalspårig järnväg som transporterar turister i sommarstaden.
Man tänker inte direkt mord och blo-diga intriger, men borde kanske. För i en av de små kåkarna som ligger inbäddad i ljuvlig grönska och blommande fläder har Åsa Larsson just satt punkt för sin fjärde spänningsroman om åklagaren Rebecka Martinsson, poliserna Ann-Britt Mella och Sven-Erik Stålnacke och de andra Kirunaborna vi lärt känna genom romanerna Solstorm, Det blod som spillts och Svart stig.
Tre försök hade hon bestämt sig för när hon började skriva för ungefär tio år sedan. Om ingen var intresserad hade hon åtminstone gjort ett ambitiöst försök. Nappade något förlag skulle hon skriva sex romaner om Rebecka Martinsson och gänget.
Prisad redan i debuten
Bonniers hann först och tackade ja till något som skulle visa sig vara ett inkomstbringande författarskap. Solstorm handlade om en religiös sekt som spårade ur och gavs ut bara några månader innan händelserna i Knutby rullades upp i verkligheten 2003. Den belönades med Svenska Deckarakademiens pris för bästa debut och har också blivit film.
Redan året efter kom uppföljaren Det blod som spillts som utsågs till 2004 års Bästa svenska kriminalroman.
Berättelserna förde både den uppdiktade huvudpersonen Rebecka Martinsson och verklighetens författare tillbaka till uppväxtens Kiruna, men också till en trång sekt och en trång by. I den tredje romanen längtade författaren ut i världen.
Idén till romanen fick Åsa Larsson i Vassijaure där hon såg en flicka med indiskt utseende och tänkte att ”hon måste vara en främmande fågel i Abisko skola”. Resultatet blev en vindlande berättelse som följer den internationella gruvstaden Kirunas långa trådar ut i världsekonomin.
– Jo, jag längtade ut, men jag tror också att det handlade en del om ett trots från min sida. Om att ingen ska komma och tala om för mig vad jag ska skriva om, säger Åsa Larsson och berättar att den internationella handlingen fick hennes amerikanska förläggare att slå volter av glädje.
Tillbaka till byn
Inte för att hon tycks ta någon särskild hänsyn till det. I sin fjärde roman
Till dess din vrede upphör, som kommer ut i september, återvänder hon utan att blinka till den lilla byn. Berättelsen startar i en vak i Vittangijärvi och handlingen har hon förlagt till Pilijärvi.
– Stackars Pilijärviborna. Jäklar vad jag ljuger om den byn, säger hon med ett stort skratt.
Från Pilijärvi kom en gång hennes farmor och däruppe i Kiruna håller pappa som vanligt koll på research och fakta.
Utgiven i femton länder
Att fråga Åsa Larsson om siffror när det gäller hennes internationella framgångar är inte lönt. Hon tror att hon kommit ut i femton länder på ungefär lika många språk och för att påminna sig sitter omslaget till The black path, Svart stig, upptejpat på ett köksskåp mitt bland vardagssaker som skolscheman och matlistor. Bara i Sverige har boken sålts i över 200.000 exemplar.
På kökssoffan ligger senaste numret av Kirunatidningen. Efter alla år söderöver är Kiruna fortfarande hemma. Dit står hennes längtan och i sitt skrivande har hon skapat sig en anledning att gotta sig i platsens poesi och ande.
– Någon gång tänker jag återvända till Kiruna på riktigt. Min känsla för Kiruna och Tornedalen är så oerhört speciell.
Ut ur ”isoleringen”
Efter att ha satt punkt för ännu en roman har Åsa Larsson lust och tid att vara social igen. Författaryrket är annars rätt ensamt.
– På en arbetsplats är man omgiven av kollegor, möter hela tiden olika slags människor. Som författare umgås jag bara med människor jag valt själv och ibland funderar jag på vad det gör med min personlighet. Jag har aldrig varit klassens sötaste flicka, men plötsligt är jag en författare som många tycker det är roligt att känna. Det där håller jag koll på, jag har ingen lust att bli förförd av bilden av mig själv och betackar mig för att bli ”författarinnan”. Som tur är har jag fortfarande gamla vänner som behandlar mig respektlöst, säger Åsa Larsson.
Media i kö
Varje ny roman ska lanseras med intervjuer och framträdanden. Som storsäljande deckarförfattare står media i kö och i förra veckan kom ett helt TV-team från Tyskland för en dags inspelning i Mariefred. Under vårt långa samtal i hennes kök blir hon intervjuad av en fritidstidning om sina träningsvanor. Snart ska hon springa ett semesterlopp i närheten, för ett par år sedan gjorde hon en svensk klassiker tillsammans med sin pappa och på bilen har hon ett ställ för kajaken.
– Egentligen frågar jag mig hur mycket intresse man kan uppbåda inför en författares person. Jag har ju redan sagt det mesta tidigare, men förstår samtidigt att jag måste ställa upp på vissa intervjuer, jag är ju trots allt läst av väldigt många människor. Men numer har jag lärt mig att säga nej och mitt förlag är väldigt förstående.
Tar det med ro
Därför kommer Åsa Larssons ansikte inte att pryda mjölkförpackningarna i de norrbottniska kylskåpen i sommar och överhuvud taget tycks hon ta lanseringen av den nya boken med ro. Vid det här laget har hon vant sig vid processen, vet att handlingen i nästa roman kommer till henne i den leda som uppstår när hon skrivit över hälften av den pågående.
– När hjärnan börjar ha tråkigt blir det audition i skallen. Figurer poppar upp och börjar berätta, visa upp sig. Det är bara att ta för sig.
Visst finns det tillfällen när hon skulle kunna ge sin högra hand för att få vara något så litterärt högstående som poet, hon som älskar ”underdog-genrer”, som går och grunnar på nästa steg i sitt författarskap när hon en dag skrivit färdigt den sjätte och sista delen i berättelsen om Rebecka Martinsson. Till Täppas Fogelberg sa hon för en tid sedan i en intervju att hon skulle ge sig på en så omöjlig genre som erotik och här kring köksbordet talar vi om det, men också om science fiction, fantasy och Vita serien. Där ser hon utmaningar som heter duga.
Gärna porr, Kerstin Ekman!
I förra sommarens hårda debatt om de så kallade deckardrottningarna, där en författarkollega bland annat anklagade en annan för att skriva som Nicke Lilltroll talar, utsågs Åsa Larsson till ett slags undantag och undgick i stort sett kritik.
Ändå har hon naturligtvis åsikter. Skulle gärna torgföra dem, men känner att hon inte kan eftersom hon per definition alltid kommer att vara den som anses ”diskutera från fel håll”. Som den läsare hon också är sitter hon just nu och filar på en text om vad Sara Lidmans författarskap betytt för hennes eget skrivande.
– Jag är inte poet, kommer nog aldrig att bli det heller. Men jag läser poesi, har alltid gjort det. Ibland tänker jag att Please, Kerstin Ekman – skriv porr! Det blir så konstiga diskussioner när en genre anses som finare än en annan.