I den ena avdelningen visas målningar, skulpturer och en del av hans hopsamlade föremål. I den andra presenteras hans affischkonst. Tonvikten ligger på 1960- och 70-talen. Ett viktigt undantag är dock affischen ”Aidez l´Espagne” - ”Hjälp Spanien från 1937”. En arbetare lyfter sin väldiga knutna hand i protest mot Francos fascistregim. Affischen såldes i Paris för en franc styck och behållningen gick till den republikanska sidan.
Samma år, vid världsutställningen i Paris, gjorde Miró väggmålningen ”Liemannen” (”Katalansk bonde gör uppror”) direkt på en av celotexpanelerna i Spanska republikens paviljong. Där visade också Picasso sin ”Guernica”. Båda konstnärerna var nära vänner så länge de levde, och det var länge. Picasso blev 91 och Miró 90.
Mirós förnamn var Joan, en katalansk motsvarighet till Juan i övriga Spanien. Den katalanska kulturen var en hjärteangelägenhet för Miró och vi har på senare år sett att man driver frågan om självständighet allt längre. När Miró fick uppdraget att göra de officiella affischerna till fotbollsklubben FC Barca och fotbolls-VM som Spanien arrangerade 1982 kom Katalonien i blickpunkten och det var nog inte vad centralregeringen hade önskat sig.
Konstsamlaren Nils Tryding donerade på 2 000-talet hela sin affischsamling, den största i världen, till Kristianstads konsthall. Inalles rör det sig om 420 originalverk och ett urval visas nu alltså på Waldemarsudde. De kan också beskådas i andra delen av katalogen. Den innehåller kunskapsrika och medryckande texter av intendenten Teresa Montaner vid Fundació Joan Miró i Barcelona, tidigare konsthallschefen Thomas Kjellgren, Nils Tryding själv och Mirós barnbarn, konsthistorikern Joan Punyet Miró. Karin Sidén, museichef vid Waldemarsudde, har skrivit ett kärnfullt förord. Utställningen står kvar till 4 juni.
Miró har förvisso anknytning till den surrealistiska bildvärlden men han ville inte ingå i någon surrealistisk eller dadaistisk gruppering. Ändå kallades han av André Breton, surrealismens överstepräst, för ”den kanske mest surrealistiske av oss alla”. Tommasso Marinetti, futurismens banerförare, hade i ett av sina manifest på 1910-talet sagt: Uccidiamo il chiaro di luna! - Låt oss mörda månskenet! Miró sade att han ville ”mörda måleriet”. Länge tog han avstånd från stafflimåleriet och förlitade sig i stället på slumpen och den plötsliga ingivelsen.
Miró tycks vara ett redskap för det hemlighetsfulla hela medan andra får stanna vid att rota i det begripliga. Många av hans målningar är drömmar som svämmat över nattens gränser. Han samarbetade gärna med konstnärer och författare som André Masson vilken på 1940-talet fick stor betydelse för den abstrakta expressionismen. Andra vänner var dadaisten Tristan Tzara och poeterna René Char och Paul Éluard.
Miró skrev själv dikter, ofta riktade till konstnärskollegor. Titlarna på hans målningar kunde växa ut till suggestiva verser som denna: ”En daggdroppe faller från en fågelvinge och väcker Rosalie som sover i skuggan av ett spindelnät”.
Men handfasthet i förhållande till objekten saknade han inte. Miró fick av sin förste lärare, den katalanske konstnären Francesc d´Assís Galí, rådet att röra vid ett vardagligt föremål med slutna ögon och sedan teckna av det ur minnet. Det kan ha gett honom den avgörande impulsen att plocka upp och samla på alla upptänkliga sorters saker från både naturen och vardagsmiljön. Han stoppade restaurangservetter, brödbitar och kycklingben i fickan, han sparade på rostiga konservburkar och spikar, keramikskärvor och barndockor. För mig, sade Miró, är ett föremål levande. En tändsticksask ”rymmer ett hemligt liv som är mer intensivt än många människors liv”. När han ser ett träd får han en chock för han märker att det andas, ja till och med talar. En stor sten på stranden ligger där orörlig men ”ger upphov till en mycket stark känsla i mitt inre”.
Tolka mina bilder som ni vill, säger Miró. Ni bestämmer vad de föreställer, inte jag. Det blev givetvis helt disparata tolkningar och Miró höll med varenda en av bedömarna. Hans vardagliga objekt var utgångspunkter för hans skulpturer. En bortslängd flaska Ajax blir till en kvinna, en solfjäder blir en fågel på en klippa, en repig tratt ingår i skulpturen "Gestalt och fågel". Kasserade tingestar för egendomliga samtal med varandra och Miró omvandlar allt detta till skulpturer.
En av hans mest berömda heter ”Jeune fille s´évadant” - ”Ung flicka flyr”. Redan på långt håll frapperas man av ett par välformade klarröda kvinnoben som verkar vara av plast. Det är dock lackerad brons. Hon har ett gult ansikte och ler på sned, hennes röda hatt är inget annat än en krantapp och benen är som lånade från en skyltdocka i fönstret till en modeaffär. Bröstet är en fyrkantig blå platta med två vita bollar och en mindre röd i mitten. Det ser ut som ytterligare ett ansikte med ögonglober, röd näsa och svart mun. Men hon har inga armar. Vad har hänt med henne? Ju mindre man har av fakta desto mer kan man tolka in. Som titeln säger är hon på väg att försvinna uppåt och iväg. Vart vet ingen, ej heller varför, men just så fungerar ofta Mirós skulpturer.
Katalanen Joan Miró är en av 1900-talets främsta konstnärer. Han var väl förtrogen med de konstriktningar som florerade under förra seklet. Stundtals deltog han också i det ena eller andra sammanhanget. Men han var nonkonformist, en revolterande vänlig själ som gick sin egen väg. Det är vi tacksamma för.