Planeringen pågår för fullt inför höstens tvåspråkiga förskolveerksamhet på Charlottendal. Här och var syns redan färger, symboler och flaggor som visar upp den samiska, finska och tornedalska kulturen.
– Tanken är att alla minoriteterna ska kunna känna igen sig i sin miljö och sin kultur när de kommer. Litteratur och alfabet ska vara på det språket. Samiska alfabetet skiljer sig från det svenska, till exempel, säger Kirsi Lagerdahl, förskolechef på Charlottendals förskola.
– Här ska det bli en skog och Finland kallas för 1000 sjöarnas land så vi ska ha sjöar också, säger Marja-Leena Eliasson, som blir ansvarig för den finskspråkiga gruppen, och visar hur det är tänkt att bli i det finska rummet.
Luleå är sedan tre år tillbaka förvaltningskommun för de nationella minoritetspråken. Tidigare har det funnits möjlighet till finskspråkig undervisning men att samla de tre språken är unikt, enligt Kirsi Lagerdahl.
Hittills har de fått in 19 anmälningar med sökande från hela tätorten. Högst tryck är det till den finskspråkiga gruppen, något färre till meänkieli och minst antal till samiskan.
En person har anställts för varje minoritet men rekryteringen pågår fortfarande. Kirsi Lagerdahl hoppas kunna hitta någon som kan både samiska och meänkieli men säger också att det är svårt eftersom det är så få som kan samiska.
– Det finns ju en mörk historia i Sverige, när svenskan blev normen och minoritetspråket trycktes undan. Man försökte försvenska det. Det har ju varit förbjudet att prata det i skolan. Det finns mycket skam i det och man har inte velat lära sina barn. Man har inte velat utsätta sina barn för det förtryck man själv har haft och fått uppleva. Just i samiskan finns det generationer där språket har dött ut, säger Kirsi Lagerdahl.
Barn i åldrarna 1-5 kommer fördelas i tre grupper där det kommer talas samiska, meänkieli och finska varje dag mellan 9-15.
I övrigt ska det fungera precis som på vilken förskola som helst.
– Jag har jobbat på det sättet tidigare. Vi hade finska barn och då hade jag finska och pratade bara finska med dem så det är som att fortsätta i samma spår, säger Marja-Leena Eliasson, ansvarig för den finskspråkiga gruppen.
Hon säger att det har skett en attitydförändring i samhället de senaste åren, att det är okej att prata språket och identifiera sig med den kulturen.
– När jag växte upp som barn i Sverige var det skamfullt att vara en finne det var inget man var stolt över, och det är en resa som många av oss vuxna får göra nu också att känna en tillhörighet till den kultur vi faktiskt kommer ifrån.
Även Rose-Marie Groth, som växte upp i Pajala med meänkieli som modersmål märker en klar skillnad. Nu heter det meänkieli inte tornedalsfinska eller finska.
– Våra språk skiljer oss, visst vi förstår finnar men vi har ändå ändelser och ord som kanske inte betyder samma sak. Då har man lyft meänkieli också så att det fick ett eget ord.
Det finns inget krav på att barnen ska prata minoritetsspråket utan de får välja vilket språk de vill. Kirsi Lagerdahl ser dock risker om barn inte kan sina föräldrars modersmål oavsett vilket språk det gäller.
– När man blir gammal går man tillbaka till sitt modersmål och så har man inte lärt barnen sitt modersmål och då kan inte barnen kommunicera med sina föräldrar. Det är ju en stor sorg i många familjer att helt plötsligt pratar min gamla mamma bara finska och så kan ingen finska, säger hon.
Det blir först i sommar som förvandlingen i varje rum kan ske men alla tre är spända och förväntningsfulla inför hösten.
– Det ska bli jätteroligt. Nu vill vi bara få hit barnen, säger Kirsi Lagerdahl.