Minns du de gåtfulla barnen Leo & Amanda?

När vi för nio år sedan träffade Leo och Amanda var de sex år och gick sitt sista år på dagis. Leos favoritfilm var Robin Hood ? en film han ville se om och om igen, replikerna lärde han sig utantill. Amanda älskade att bada och leka med sina barbiedockor som hon radade upp i en snörrät linje. Båda gillade att kramas. Barnens mammor, Eva Schilken och Gemila Löfgren-Roberts, oroade sig inför barnens skolstart. Leo och Amanda skulle snart avsluta en väl fungerande dagistid där pedagogik och gruppstorlek varit anpassad efter de autistiska barnens behov. Nu väntade skolans värld där barn med olika funktionshinder regelmässigt blandades i samma grupper och där den speciella TEACCH-pedagogiken var helt okänd för personalen. Började i kaos Via Föreningen autism kämpade Gemila för att skolan skulle ta till sig de kunskaper dagispersonalen hade att förmedla, men skoltiden började ändå i det kaos mammorna hade befarat.  ? Skolan var inte alls förberedd på att ta emot barn med autism, trots ihärdiga påstötningar fick vi varken reda på lokaler, lärare eller hur gruppen skulle se ut förrän samma höst som skolan började. Och allt blev fel. Barngruppen var alldeles för stor, man blandade barn med olika funktionshinder, barn som dessutom befann sig på olika nivåer mognadsmässigt. Leo var ledsen varje dag och ville inte gå till skolan, berättar Gemila. Leo nickar, han minns att skolstarten inte var rolig.  ? Vi har haft många nya lärare, fyller han i. Autismenhet inom särskolan Vi sitter runt köksbordet hos familjen Löfgren-Roberts, det var nio år sen sist, mycket har hunnit hända ? Leo och Amanda är nästan vuxna nu. De har båda fått varsitt småsyskon. Amandas syster, lilla Alma, snart två, petar omsorgsfullt ut det godaste ur kakorna som serveras och Leos lillebror Sebastian, sju, som också fått diagnosen autism, skyndar att äta en bulle innan han fortsätter sin spännande lek med ett nyinköpt uppblåsbart skelett. Gemila och Eva berättar att de efter flera års kamp och ett rektorsbyte till slut nådde dit de ville komma, skolan bildade en autismenhet inom särskolan där förskolan och skolarbetet bygger på de tydliga strukturer som är nödvändiga för autistiska personer. Varje uppgift måste på barnens individuella scheman ha ett tydligt innehåll, en början och ett slut. Autistiska människor saknar nämligen abstrakt tänkande. Leos och Amandas klass kom att bli pionjärer för den verksamhet som växte fram.  ? Men jag kunde aldrig tro att det skulle finnas så mycket prestige mellan lärare på skola och dagis. Skolpersonalen blev förolämpad när jag föreslog att de skulle ta lärdom av dagispersonalens arbetssätt. Och när jag föreslog att autismenheten skulle ta över det nedlagda dagiset som stod tomt möttes jag av skepsis ? skulle vi verkligen behöva så stora lokaler? Men sanningen är att i dag räcker inte längre Framnäsvillans utrymmen till, några av klasserna har numera sina lokaler vid Tunaskolan. Individuella program Inför gymnasiestarten står de autistiska ungdomarna återigen inför samma problem, hur ska skolgången lösas på bästa sätt?  ? Till barnens förtret kommer de att gå ?tian? innan det blir dags för gymnasiet. Under det preparandår de har framför sig ska vi försöka sy ihop individuella gymnasieprogram utifrån Leos och Amandas egna intressen, kunskaper och önskemål. Tanken är att skolan ska vara så yrkesinriktad som möjligt, berättar Gemila. Arbetsplatsintroduktion i form av prao är något man försökt introducera redan i år, men det har inte varit alldeles lätt att hitta arbetsplatser till ungdomarna. Leo praoar dock sedan ett och ett halvt år på AV media, som lånar ut filmer och band till skolor och institutioner. Varje torsdag tar Leo sin matback med sig och åker buss till arbetsplatsen.  ? Det är roligt, jag sätter ihop filmer i rätt fodral och sorterar dem, berättar Leo vars stora intresse är just film, han kan rabbla otaliga filmtitlar, videobolag och skådespelare. Till sommaren har Leo redan en sommarpryoplats klar. Han ska jobba på friluftsmuseet Hägnan.  ? Jag kanske får hugga ved eller ge mat åt fåren. Realistisk dröm Amanda har, efter ett helt års letande, nyligen fått en praoplats på ett café.  ? Jag önskar att arbetsgivarna inte var så snåla med praoplatser, säger Gemila och berättar att skolan oftast ställer upp med personal som handleder eleven på arbetsplatsen tills rutinerna fungerar. Det behöver med andra ord inte vara särskilt resurskrävande att ta emot en elev från autismenheten. När barnen var små drömde deras mammor om att de en dag skulle kunna ha ett eget boende och ett yrke. I dag känns tanken realistisk.  ? Då visste man inte vad som skulle komma, hur barnen skulle utvecklas. Leo har utvecklats över förväntan. För nio år sedan hade han knappt något tal ? nu är han jätteduktig, han kan säga vad han vill och vad han tycker om.  ? Han är exempelvis bestämd över att han inte vill bo i gruppboende, säger Gemila och berättar om Leos pedantiska sida. Leo vill ha ordning och reda omkring sig och ser själv till att skapa det. Han lagar mat, städar, tvättar och sköter helst sina kläder själv. Det är vardagssysslor man vid autismenheten under hela förskole- och skoltiden medvetet satsat på att träna med barnen.  ? Kläderna vill han själv vika in i lådorna, då blir det som han vill ha det. Allt ska vara rätt, om något inte stämmer är Leo den förste att tala om det ? jag brukar skoja och kalla Leo för familjens ordningsman. Gemila är övertygad om att Leo så småningom kommer att klara ett eget boende, bara han får hjälp med att sköta myndighetskontakter och att betala sina räkningar. Vill flytta till Stockholm Även Eva hyser goda förhoppningar inför Amandas vuxenliv.  ? Jag och Amandas pappa tror att det kommer gå bra för Amanda. Själv vill Amanda skaffa en kille, ha barn och flytta till Stockholm. Hennes högsta önskan är att vara ?normal?. Amanda sitter och skissar på ännu en bild av en flicka men lyssnar noga på vad som sägs, samtidigt som hon studerar Leos lillebror Sebastian, som också är autistisk.  ? Är Sebastian mer autistisk än Leo och jag? undrar hon och Gemila säger att Sebastian snarare än mindre autistisk än de.  ? Jaha, alltså du menar mer normal? kontrar Amanda. Eva berättar hur Amanda hela tiden jämför och analyserar människor utifrån deras normalitet, det var också så Amanda för några år sedan blev medveten om sin autism. Det var när hon började fundera på varför hon då och då befann sig på avlastningshem tillsammans med barn som bland annat satt i rullstol.  ? Amanda undrade varför hon skulle vara tillsammans med ?sånadär? och då berättade vi för henne om hennes funktionshinder. Sedan dess har Amanda inte velat åka till avlastningshemmet.  ? Vet du vad det är för ett ställe? Jo, det är där föräldrar lämnar sina barn så de ska slippa dem ett tag, säger Amanda och lägger demonstrativt armarna i kors. Vill ha en kompis Gemila och Eva är också besvikna på kommunens sätt att sköta avlastningshemmet Myran, det hade kunnat upplevas som en tillgång, som ett ställe där man kunde träffa kamrater och ett ställe där barnen kunde få den stimulans och det stöd de är i behov av.  ? Som det är nu finns bara skolan och hemmet för de här barnen. Det finns ingenting däremellan, de har nästan inget socialt liv. Ett avlastningshem med utbildad personal och grupper av ungdomar med samma funktionshinder skulle innebära att också de här barnen fick en meningsfull fritid och en social träning, säger Gemila och får medhåll av Eva.  ? Amanda skulle gärna vilja ha en kompis, men det finns ingen träffpunkt för autistiska ungdomar. Istället har barn med alla möjliga olika sorts handikapp blandats på av