Minnen från Luleå med Frej

Frej Lindqvist befinner sig i Luleå för att gästundervisa på Teaterhögskolan. Ett antal elever fanns i publiken även denna kväll. Och kunde säkert suga till sig lärdomar om hur man ordbehandlar en text, för att få den att låta som om man fått den skriven för sig själv och som om den aldrig tidigare hade framförts alls. Så fick Frej Lindqvist Runebergs nog så välbekanta hjälte-epos Sven Dufva, om den envetne soldaten från 1809 års krig, att låta. En dikt gestaltades och det på ett påtagligt och lysande sätt. Runeberg hade en tendens att återkomma under det att kvällens berättarväv tråcklades upp. Något lite även den finlandssvenske diktaren Zacharias Topelius; avlägsen gammal släkting till Frej Lindqvist som vid ett tillfälle nedtecknade en dröm han hade haft om att ?Runebergs Fänrik Ståls sägner någon gång på 1900-talet skulle förvandlas till operett?. Svensk mästare Och jovisst: långt senare skulle den släkting som Zacharias T. inte kunde känna till från sitt 1800-tal vara med och skapa just en sådan operett. Som han av svårartat nationalpatriotiska medborgare i staden Helsingfors mer eller mindre lynchningshotades för. Frej Lindqvists far hette Erik Lindqvist. Och hade inte för vana att ta order av någon annan än fältmarskalken, vilken var lika med Gustaf Mannerheim; senare även en period Finlands president, vars adjutant Lindqvist senior var under några månader av det finska inbördeskriget 1918?1919. Han var jurist och beskrevs, kärleksfullt, som ?en älgjägare utan bössa?.  ? Säg åt honom att ringa mig, yttrade den fåordige fadern till sonen Frej när rektor Hårleman vid läroverket nekat denne att åka i väg och delta i de svenska mästerskapen i fäktning.  ? Ja, det gick ju bra det där, sa rektorn när Frej Lindqvist återkommit hem som svensk mästare.  ? Veni, vidi, vici, sa den blivande skådespelaren. Lugnt och fint. Skulle sonen bli pajas? Fadern rökte cigarr, läste Churchills memoarer från djupet av en länstol i lägenheten på Rådstugatan och undrade om sonen möjligtvis skulle bli pajas ? när de möttes utanför Svenska teatern i Helsingfors, där den då 21-årige Frej Lindqvist 1958 utbildade sig till skådespelare. Sedan steg han på en spårvagn, höjde ena armen till en avmätt hälsning och for i väg mot järnvägsstationen. En vecka senare var han död.  ? Old soldiers never die, they just fade away, citerade Frej Lindqvist en gammal engelsk dikt. Runeberg dök upp som kärleksdiktare och inte enbart som krigets diktare. Frej Lindqvist mindes en skoldans och meddelade att för honom hade kärleken (då, åtminstone) varit mera ?transpiratorisk än inspiratorisk?.  ? Jag tyckte att den var mera komplicerad än vad Runeberg begrep. I Fänrik Ståls sägner kunde det stå att ?det var storm, det var strid, det var brak, på den strand där den Sandelska hären var ställd?. Möttes av tystnad När Frej Lindqvist var ung gick han till attack mot fadern genom att plocka fram de finska modernisterna typ Diktonius, Enckell, Björling med flera. Fadern bemötte honom med en ekande mångtydig tystnad. Jag tyckte mycket om det som förmedlades via den här knappa timmen, i Kyrkans hus och inför ett som det hette förr i tiden ?i allo intresserat auditorium?. Inspirerande raconteurer kan vi ju, liksom, aldrig få för många av.