Redan efter 1,5 vecka på förskolan gjorde Lisa klart för sin mamma att det var det värsta hon varit med om. När hon nådde sexårsåldern blev hon galen om hon till exempel inte fick på sig vantarna i tid.
– Först trodde mamma att jag kommit i trotsåldern men när det inte gick över tog hon mig till en barnpsykolog som sade att jag inte tålde stress. Så vi började med att göra upp ett schema över dagarna och allt gick genast bättre, berättar Lisa som i dag är 22 år och egentligen heter någonting annat.
Drog sig undan
I skolan gick skolarbetet bra om än hon inte var utåtriktad, hon säger att hon heller inte tänkte på sig själv som särskilt tyst. Inte förrän klasskamraterna började påpeka att hon var det.
– Jag började dra mig undan, jag var inte utanför men jag ville heller inte vara med. Lärarna tyckte att jag skulle börja räcka upp handen men det var det värsta jag visste.
När Lisa gick i högstadiet skaffade familjen hund, en labrador som kom att bli hennes stora trygghet. Med honom behövde hon inte prata, utan kunde bara vara.
– Han accepterade mig för den jag var.
Gymnasietiden kom men situationen blev inte bättre än i grundskolan, hon bävade för att gå till matsalen och började åka hem på lunchen för att vara med hunden och hämta kraft där.
– Jag ville inte gå till matsalen för att jag darrade på handen. Och när jag inte umgicks med de andra i klassen på fritiden så tyckte jag inte att jag skulle umgås med dem i matsalen heller.
Tvingades avliva hunden
Lisa längtade till studenten, då skulle hon äntligen få vara med sin älskade hund hela dagarna. Dessvärre blev han sjuk och familjen tvingades avliva honom.
– Jag blev riktigt deprimerad och självmordsbenägen, till slut blev jag inlagd på psykiatrin.
Så småningom fick Lisa diagnosen social fobi och hon började förstå sig själv mycket bättre. En ny hund hade också kommit in i hennes liv, även det en labrador.
– Jag mår fortfarande dåligt vissa dagar men jag går inte ner i det djupaste som jag gjorde förr. I stället stannar jag hemma med min hund och tar det lugnt och myser. När jag gråter brukar han hoppa upp till mig och slicka mig i ansiktet, jag blir lugn av att stryka hans päls och gå ut i skogen med honom. Jag känner att jag får tröst, att jag har min kompis här. Utan min hund hade jag mått mycket sämre och inte tagit mig ut lika mycket.