När Northland jagade nya pengar världen runt blev villkoren tuffa. Finansieringskostnaden hamnade på 17 – 25 procent, något förenklat uttryckt.
– Det kostar att vara fattig, om jag säger så, säger Hans Andersson, Northlands konkursförvaltare.
I den förvaltarberättelse som han nyligen lämnat till Luleå tingsrätt skriver han:
"...att koncernen till följd av finansieringsform, koncernstruktur och senare ekonomiska svårigheter haft en högt uppdriven kostnad för rådgivning..."
Rådgivningskostnaden 2013-2014 redovisas till drygt 231 miljoner kronor.
En stor del, cirka 95 miljoner, är kopplad till hanteringen av obligationslånen.
Flera advokatbyråer har fått stora pengar i ersättning.
De två rekonstruktioner som det krisande gruvbolaget tvingades begära hos tingsrätten hanterades av Lars Söderqvist vid byrån Hökerberg & Söderqvist.
– Vi omförhandlade bland annat alla leverantörsavtal, det var leverantörer i hela världen, och dessutom med kunder, säger Lars Söderqvist.
– Normalt sköter ett bolag sådant själv, men här hade man gått ner så kraftigt i bemanning och det innebar att vi fick avsätta resurser för att göra den typen av arbete också, säger han.
Omförhandlingarna ledde till att Northlands produktionskostnader kunde sänkas med femton procent per ton, enligt Lars Söderqvist.
Han är upprörd över att Northland fick betala så mycket för obligationslånen.
– På grund av låneavtal och annat, tvingades man betala obligationsinnehavarnas rådgivning, säger han.
– Och de bidrog inte till rekonstruktionen, de företrädde ju ett intresse, sin egen huvudmans intressen, och de tog ju väldigt bra betalt, kan man ju milt sagt säga, säger Lars Söderqvist.
En grundorsak till att Northlandprojektet tidigt hamnade i ekonomiska svårigheter var att kontrollen var för svag, enligt förvaltarberättelsen.
Exempelvis blev kostnaden för anrikningsverket betydligt högre än planerat, liksom transportlösningen.
Att den planerade linje två aldrig färdigställdes bidrog till problemen. Med den i drift, vilket förutsattes enligt ursprungsplanerna, hade bolagets produktionskostnader per ton blivit betydligt lägre än vad som blev fallet.
Pajalagruvan började byggas 2011 och hösten 2012 sköts den första salvan.
I januari 2013 hade investeringskostnaderna skenat med 47 procent.
Northland hade varken säkringar för det varierande dollar- respektive järnmalmspriset, faktorer som hade stor betydelse för lönsamheten.
Men Hans Andersson skriver att prisutvecklingen kan "inte anses vara den strukturella huvudorsaken till Koncernens obestånd.", alltså oförmåga att betala sina räkningar.