Vi träffar Per Holmqvist i det spartanskt möblerade kontoret i källaren till Nordansmaks lokaler på Stationsgatan i Luleå. Nu är det han står för, mer inne än någonsin. Allt fler köper ekologiska produkter och butiken går plötsligt med en liten med vinst.
I många år har du jobbat i motvind, men nu har du medvind. Hur känns det?
– Det känns som att det håller på att tippa över i våran riktning. Man har jobbat och jobbat och jobbat och ansetts som en galning. Men de sista två-tre åren har det blivit mycket snack om ekologiskt och att du har haft rätt hela tiden.
Vad ville du bli då du var liten?
– Jag var inte så bra i skolan, utan mest busig. Jag hade ingen vision om vad jag skulle bli, men så flyttade jag till Umeå. Där läste jag en bok som hette Att vägra döda och vägra värnplikt. Innan dess hade livet varit en fest, men den enskilda boken förändrade hela mitt sätt att se på samhället. Jag började engagera mig och till en början var jag en radikal anarkist. Sedan har det spolat över till miljö och 1972 var jag med och startade Miljögruppen i Luleå.
– Depression. Jag ville starta ett nytt liv för att det kändes hopplöst. Då bodde jag på Porsön och hade varit tjänstledig i tre år för att jobba i kampanjen mot kärnkraften. Vi förlorade och det trodde jag aldrig.
– Jag jobbade som tågklarerare tills persontågen slutade rulla och då blev jag deppig igen. Vi köpte en ko och jag började mjölka för hand. Upp klockan sex på morgonen, knyta fast kon vid ett träd och mjölka som en galning. Innan jag fick rätta "schwungen" på handmjölkningen var jag så spänd och armarna svällde upp, det blev som feber på armarna. Sedan kom det någon kalv, vi byggde ladugård, en hölada och odlade. Vi startade från början, för ute i Mjölafors fanns det varken vatten eller elektricitet. Vi bodde där till 1995 då det var folkomröstningen om EU, som jag också engagerade mig i.
Det hända någon speciellt första veckan du jobbade som tågklarerare?
– Första dagarna fick jag öva för att se hur man jobbade. När jag sedan fick min första tur så visade det sig att det första tåget jag skulle ge klartecken till var ett tåg som stod i Niemisel och väntade. Det skulle in till Morjärv och lasta av borrutrustning till atomsopor i Kamlunge. När jag fick reda på vad det innehöll vägrade jag att släppa fram det. Så det fick stå och vänta ett dygn innan de som kom på skiftet efter mig kunde släppa fram det.
Du och Maud Olofsson, som då var aktiv i Centerns ungdomsförbund i Norrbotten, anordnade den första kärnkraftsdemonstrationen i Norrbotten 1974. Har du kontakt med henne?
– Nej, jag tycker inte om henne. Det gick snett för någon av oss och det var inte för mig. Det var kärnkraftsmotståndet som knöt oss samman. Man gick in deras kansli på Köpmangatan och satt och surrade och fylldes av inspiration, lite som det är i dag på Nordansmak. Sedan tycker jag att hon gått fel.
Att flytta är kanske ett sätt för dig att protestera? Du är ju EU-motståndare och emigrerade till Norge då Sverige gick med i EU. Hur gick det?
– Det gick ganska bra. Men vi har ju varit bra på att skaffa barn, jag och Maria. Och det visade sig att hon var gravid, men det visste vi inte då vi åkte. Vi skrev oss i Norge och blev norska medborgare. Vi hamnade i Leknes. Maria jobbade på apoteket och jag var hemma med barnen och skrev i Kuriren, Pers Norgehistorier. Men vi skulle inte få föda på Gravdals sjukhus, som låg i närheten av Leknes, eftersom barnet innan hade fötts med kejsarsnitt. Så hon skulle få åka helikopter till Bodö och föda och då skulle inte vi få följa med. I Norge får man inte jobba tre veckor innan man ska föda och då passade vi på att åka hem till Marias pappas föräldrahem i Bondersbyn. Sedan kom det så många barn, sju stycken i sista svängen, att vi inte kom oss tillbaka.
Du har tio barn. Är du en bra pappa?
– Njaa. Jag har haft dåligt samvete för att jag inte är så himla bra på det där med föräldramöten, men på utvecklingssamtalen är jag nästan alltid med. Jag har nog varit en annorlunda pappa och rest mycket med barnen.
Har du blivit morfar eller farfar?
– Jo, morfar till Annas barn. Jag har ju barn som är från 42 år till tolv. Anna är äldst. Sedan tog det tio år innan Åsa och Albin kom. Sedan tio år innan gänget med sju kom. Anledningen till att det blev sju är att Matilda kom först och sedan blev det sex killar. Vi skulle ha en tjej att avsluta med, men jag var tvungen att ge upp för jag blev så gammal.
Du bor i Norra Pitholm, men pendlar till Luleå varje dag. Hur tar du dig till jobbet?
– Två gånger har jag åkt bil och det var då jag skulle ta hit några verktyg. Men annars är jag nog en av de flitigaste bussresenärerna på linje 14. Ingen av vår personal ska åka bil till jobbet. De ska åka buss, cykla eller gå.
Har familjen någon bil?
– Vi har haft en Cheva van som vi nyligen sålt. Vi har haft den för att få plats allihop. Nu har vi köpt en liten Toyota, som vi ska köra väldigt försiktigt.
Du fick årets energi- och hållbarhetspris vid Näringslivsgalan i våras. I motiveringen står det bland annat att Nordansmak och Per Holmqvist lever och andas hållbarhet. Hur kändes det?
– Det var stort. Det var nästan lite rörande. Man har fått höra det från kompisar, men att få det av näringslivet. Jag som inte ens visste att vi var näringsliv och att då få näringslivets pris. Innan kom det hit en jury och skulle intervjua oss och den första frågan de ställde var om vi skulle ställa till med något elände på galan om vi fick priset. Då man har varit så tydlig, så jag kände mig väldigt stolt över frågan. Vi har inte drivkraften att ha tillväxt, även om det går väldigt bra för oss nu.
Du föredrar tåget framför flyget. Det är inte för att du är gammal SJ:are?
– Jag flyger inte och det är av miljöskäl. Att flyga är inte att resa, utan att transportera sig. Att kliva på här och kliva av i Thailand där det är tropiskt, det är en ovärdig transport.
När åkte du flyg senaste?
– 1985, nej förresten vi åkte flyg då vi blev strandsatta på Guadelope när vi skulle åka jorden runt utan att flyga. Vi kom oss inte från Guadelope. Kaptenen på den amerikanske båten vi skulle åka med vägrade ta ombord oss eftersom vi hade barn. Då var vi var tvungna att flyga till Miami.
Har du några förebilder?
– Egentligen är det lite småfånigt, men min mor. Hon var fantastisk och hade ett socialt liv. Sedan är de olika personer inom miljörörelsen.
Är du partipolitiskt engagerade?
– Nej, jag vägrar att rösta. Jag har inte röstat sedan 1989, undantaget EU-valet. De politiker jag känner har blivit så konstiga då de kommit in i riksdagen. Jag var med och hjälpte in Miljöpartiet i riksdagen, jag var med på deras turné och gjorde även några böcker. Sedan när de kommer in blir det som en omvändhand och då ska det börja förhandlas och taktikröstas. Jag väljer i stället att åka buss och så gör jag mina val varje dag då jag går i affären och köper ekologisk mat. Jag väljer varje dag, i stället för att rösta på någon idiot.
Hur tycker du att de politiska partierna hanterar kärnkraftsfrågan i dag?
– Egentligen är det ingen som gör någonting som får något resultat. Problemet är att ingen säger att kärnkraften ska stoppas omedelbart, utan alla ska utreda bort den. Så fort man säger det, så accepterar man kärnkraften under en viss tid. Jag är den mest rabiata kärnkraftsmotståndare och tycker att man ska trycka på alla stoppknappar som finns. Så fort man har gjort det så har vi ersatt kärnkraften på tre månader.
Har du några andra intressen, någon passion?
– Familjen och att resa. Att resa är nog det roligaste som finns. Jag tror vi varit ute på tre tågluffarresor. Då man åker med barnen, tänk att sitta fem dagar i sträck, så blir det ett annat sätt att umgås. Det blir som speeddaiting och man tar igen allting man inte hunnit med i vardagen.
Var det du som startade Nordansmak?
– Det började med att vi var fem familjer som startade ett kooperativt dagis i Bondersbyn. Sedan bildade vi Bondersbyns lanthandel ekologiska ekonomiska förening. Vi skulle samarbeta med han som hade affären i byn, men så stängde. Då byggde vi, jag tror landets första, webbutik som hanterade livsmedel. Vi fick beställningar från hela landet. Maten gick från södra Sverige och upp till Kalix. Vi lastade om den och skickade iväg den. Det där tyckte vi var rena vansinnet och ringde till dem och bad dem handla på den lokala hälsokostaffären, men det vill de inte. Så då chockhöjde vi till 1.000 kronor för frakten och då försvann allihop, konstigt, Från den dagen började vi med närproducerat och då föddes Nordansmak. I Luleå har vi funnits sedan 2007 och vi har i dag cirka 100 lokala leverantörer.
Går ni med vinst?
– Ja. För två år sedan gick vi med 60.000 i förlust. Sedan blev det ett trendbrott och 2013 gick vi med 60.000 kronor i vinst. Nu har vi fördubblat omsättningen sedan dess. Det är som så chockartat och vi förstår knappt att det är sant. En stor förklaring är Frukt på jobbet, som nu omsätter 30.000 till 40.000 kronor i månaden. Sedan har soppköket blivit en succé.
Tjänar du bra?
– Nej. Men jag tjänar bra för att jag får vara lycklig. Under de nio månader vi byggde ut butiken bestämde jag och min kollega, Magnus Lövgen, att inte ta ut någon lön. I företaget har vi likalönsprincip och alla tjänar 20.000 kronor i månaden. Sedan bestämde vi att ta ut halv likalön, trots att vi jobbade som djur. Men nu, då vi har bra ekonomi, har vi bestämt att vi båda bara ska jobba halvtid och ta ut halv lön.
Kan man leva på det?
– Nej, men då har man en fru. Sedan har man barnbidrag och nu är jag ju pensionär och har medborgarlön.
Närodlat eller ekologiskt. Hur ska man som konsument tänka?
– Som norrbottning är det närodlat som gäller. Det allra bästa är givetvis ekologiskt och närproducerat. Många frågar efter ekologiskt och efterfrågan är hur stor som helst. Vi har bestämt att allt vi köper in till butiken och som inte är producerat i Norrbotten, ska vara ekologiskt.
Många får vrida och vända på slantarna. Kanske inte alltid så lätt att betala mer för fläskfilen från den ekologiska grisen eller för de ekologiska grönsakerna?
– Man gör sina val och man har sin ekonomi. Köp mindre cigaretter, åk mindre bil och tanka inte skotern lika mycket. Många köper hundmat till sina hundar och så kommer de in här och tycker att det är för dyrt. Har man bra mat och den är gjord i Norrbotten, då ska den förbanne mig kosta. Det är inte en prisfråga, utan handlar om attityd till sin omgivning.
Vad äter du själv?
– Jag äter fem två. Det betyder att jag äter soppa fem dagar i veckan. På vardagarna äter jag inte kött, men jag är inte vegetarian och på helgerna äter jag kött och fisk, mest fisk.
Många vill ha en saluhall i Luleå. Tror du att det kan bli verklighet?
– Jag är ju en av de där många och har försökt att organisera upp det. Dels måste tillgången på produkter bli större och så måste det bli en samsyn mellan de olika aktörerna. Att man ser en styrka i att samarbeta och inte att man som, nu kör sitt eget race.
Har du någon dålig vana du skulle du vilja bli av med?
– Egentligen är jag ganska nöjd med mig själv. Jag skulle nog vilja få lite mer ordning och reda på fakturorna. Men jag tycker det är roligare att sitta uppe i butiken och surra än att sitta i källaren och betala räkningar. Och nu fattas det inte pengar, så det är bara rent slarv.
Du är nybliven pensionär. Hur länge ska du fortsätta att jobba?
– Till jag är 84. Det tar nog så lång tid att få snurr på det här. Min skräck är att jag ska betrakta mig själv som oersättlig och blir ett hinder för verksamheten. Då hoppas jag att det är någon som knäcker mig och berättar hur knäpp jag är.
Har du några nya idéer på gång?
– Vi ska starta upp ett fullkornsbageri här i källaren, bland annat för att få arbetsträningsplatser. Jag skulle vilja jobba extra mycket med att få stopp på kärnkraftsplanerna i Finland och det tror jag faller inom ett halvår. Jag vill också hitta en form hur vi ska förändra vårt medvetande. Jag är ju lite korkad på mitt sätt. Hur ska vi få en samsyn och få ett krismedvetande så att vi får motiovation att förändra våra liv. En annan idé är att anordna en stor matfestival på gatan här utanför.