Vi har stämt möte i Gäddvik. Här bygger Per Holmqvist för fullt. I dag utgörs visionen av ett tomt skal, men om några veckor är det dags att för ett nytt hållbart projekt signerat Miljö-Pelle.
Vad betyder det för dig att Nordansmak stängs nästa månad?
– Det är den största sorg som man kan gå igenom. Det har blivit många roliga aktiviteter med meningsfullt innehåll. Nordansmak har varit en uppskattad träffpunkt.
Hur många år blev det?
– 1999 startade vi ett dagis utanför Kalix. Ur den knoppades en inköpsförening som skulle handla med ekologisk mat. Vi kallade den för Bondersbyns lanthandel och ekonomiska förening. Det ledde några år senare fram till Nordansmak, där vi gjorde den första hemsidan för ekologiska matvaror i Sverige. Det fick ett stort genomslag – förutom häruppe. Vi fick beställningar från Malmö, men inga från Norrbotten. I dag är efterfrågan större. Det är bara synd att man inte är någon skicklig affärsförvaltare. Jag är nog mer en sådan där som får idéer och sätter igång saker.
Är du ensam kvar på Nordansmak?
– Ja, det är skittråkigt. Jag lagar soppa onsdag-fredag och kör ut frukt på måndagar och tisdagar.
När tog du ut lön senast?
– Två år sedan.
Vad lever du på?
– Gott humör. Som tur är har jag inte så många utgifter och har min pension.
Berätta om ditt nästa projekt.
– Vi hade en idé om att smälla upp en solpanelspark här i Gäddvik. Vi räknade ut att det skulle gå att få plats med 300 solfångare vid Ekoringen. Tyvärr stoppades projektet för att det ligger vattenledningar en bit ner i marken. I dag har föreningen Nordansol splittrats. Efter beskedet lämnade alla utom jag och min son Albin.
Och då fick du en ny idé?
– Jag tänkte att om jag köpte några solfångare som fick stå här i skogsbrynet så skulle vi kunna skapa ett litet bageri som bakar solbullar. Jag har lagat det gamla taket på vagnen så att det inte läcker in längre. Invändigt har jag satt upp panel. Här ska ugnen stå. Vi har alla grejer som vi behöver; en degmaskin och en kvarn. De står i dag i källaren på Nordansmak. Om ett par veckor måste vi tömma lokalen på Stationsgatan, då måste bageriet vara klart.
Hur ska du sälja solbullar?
– Jag tänker göra likadant som med ekologiskt frukt på jobbet. Det är ganska unikt med solbullar. Det finns ingen i hela Luleå som bakar på fullkorn. Jag tänker börja med matbröd. Om jag kan ägna någon dags arbete är det inte så mycket kvar att göra. Det ska målas, det ska in en ny matta. Sedan är det bara att flytta in.
Du är 71 år, när ska du börja ta det lugnt?
– Jag har en bucket list med saker som jag ska hinna med att göra. Familjen är lite sur, men i dag är alla ungar utflugna ur boet. Min yngste kom hem häromdagen och sade: "Har ni inte märkt att jag har flyttat ut?" Det hade vi inte. Vi trodde att han besökte sin flickvän.
Är det så att du alltid måste ha ett projekt i händerna?
– Sån har jag varit i hela mitt liv. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag tycker att det är ganska trevligt. Däremot är jag lite besviken att det alltid blir så dåligt resultat.
Dåligt?
– Ja, i stort sett 100 procent. Varför kan man i dag när luftföroreningar minskat så drastiskt inte ta tillfället och se vad vi kan göra mer för att minska miljöförstöringen? Men det är ingen som kliver fram och säger att vi ska börja "koldioxidbanta". Mänskligheten verkar inte vara intresserad av att jorden finns kvar till vår nästa generation. Allt som händer nu är skit egentligen.
Hur har du det med hälsan?
– Jag tänker att jag behöver inte vara bekymrad över det, utan det kan man skjuta på tills det blir värre.
Du har drabbats av både cancer och Parkinson. Hur påverkar det din vardag?
– Parkinson påverkar mig rejält. Jag tappar känseln i fötterna och är lite vinglig. Om jag försöker gå med en kaffekopp från serveringen till en kund så är koppen tom när jag kommer fram. Men jag kommit på ett knep. Genom att sätta ett rakt finger mot koppen kan jag hålla den still. Nu är jag fri från cancern, men de kollar var tredje månad för att se att det håller sig i schakt. Det där är med cancern är en av de häftigaste grejer som jag varit med om. Jag har mött en otroligt skicklig personal.
Du verkar fast besluten om att inte låta sjukdomar begränsa dig.
– Det är ett bra sätt att hantera det. Om man har Parkinson ska man egentligen dansa och arbeta med musklerna som till exempel att boxa eller spika. Det senare hade jag tänkt göra i bageriet, men nuförtiden finns det knappt några spikar kvar i affären, bara skruvar. Till slut lyckades jag att få tag i ett par spiklådor.
Vad är det svåraste som du gjort i livet?
– Det är nog Pyhäjoki. Det verkar vara ett omöjligt projekt att stoppa. Det styrs av sådana som skiter i ekonomi och verkar skita i allting. Det går inte att argumentera mot sådana. De skickar ut reklamgrejer och finansierar lokala fotbollslag. Man är chanslös. Nu har de redan hunnit förstöra hela udden genom att börja bygga ett hotell för alla som ska jobba med kärnkraftsprojektet.
Vad är det roligaste?
– Ibland undrar jag om jag har gjort något roligt... De få framgångar som jag lyckats åstadkomma – och de är inte så många – men de har kommit tack vare att jag har haft tre fina fruar.
Vad räknar du som framgång?
– Att jag lyckades stoppa två tåg på bangården i Morjärv för ganska många år sedan. Jag var tågklarerare på den tiden och vägrade att släppa fram tågen. Det ena innehöll hormoslyr och det andra var på väg till Kamlunge med utrustning till projektet för förvaring av atomsopor. Tågen fick vänta tills mitt skift var slut.
Vad sade chefen?
– Njä, jag ringde till tidningarna samma kväll och berättade vad jag hade gjort. Då insåg cheferna att jag hade rätt. Jag råkade inte särskilt illa ut. När de skulle skicka ut tåget med hormoslyr för att bespruta gräset mellan rälsen, så hade vi redan ringt till bybor som rensat bort allt gräs på banvallen samma kväll. Det fanns inget kvar att bespruta när tåget kom fram.
Det var väl bra gjort?
– Jo, när man tittar så där i efterhand var det väl bra.
Till sist, finns Gibraltar kvar på din bucket list?
– Jag har inte gett upp. Jag vill fortsätta att cykla mot Gibraltar från krysset som jag målade på vägen i Frankrike. Problemet är att få med mig cykeln på tåget. Jag måste resa ned via Finland för där får man ta med sig cykeln på tåget. Det kostar bara 40 kronor.