"Men det är ju vackert och fint fast jag vet att män inte ska göra så"

När Kuriren ­träffar ­Stefan Mikaelsson är han nyför­äls­kad – i Örnsköldsvik. Han har just ­varit där och invigt den samiska ­våren, ­gijrra, och han talar lyriskt om staden och visar bilder på byggnader fotade med kameran i mobiltelefonen.

Vi sitter på ett småbullrigt fik i centrala Boden och han har beställt en kaffe latte som står på brickan och väntar på att bli urdrucken.

Du kallar dig själv för queer, vad innebär det för dig?

– När jag blev intervjuad första gången tänkte jag att jag erkänner att jag är ett patriarkat och att den ­traditionella mansrollen inte ­passar mig speciellt bra.

– Den passar inte ­speciellt bra för unga samer heller ­eftersom de ofta mår så pass dåligt, unga samiska män är överrepresenterade i förhållande till sin del av befolkningen i självmordsstatistiken.

–Sedan har människor gillat att göra sig vackra under alla år, men det är bara i den här västerländska ­tiden som man helst ska heta ­likartade ­son-namn och ha kostym på sig, inte i några gälla färger. Då jag ­växte upp skulle kvinnor inte ha annat än ­klänning eller kjol, skulle de ha ­annat så skulle gylfen vara knäppt i sidan så att de skulle undvika promis­kuitet. ­Numera så använder kvinnor ­kavaj och slips och det är ingen som bryr som om det.

– Mycket av den här mansrollen är väldigt stel, jag skulle inte vilja ha ­något sådant i det samiska sam­hället. Jag har aldrig varit gift, jag har aldrig varit sambo så jag vet inte hur det är, men jag har varit ung man och min förhoppning är att jag kan ­påverka unga samiska män att vara mer öppna, delaktiga och passionerade.

Tror du att du påverkat någon att bli det?

– Ja, jag tror det, att de kanske ­tänker på det och att det får genomslagskraft under en tioårsperiod. Att man har funderat och kommit fram till att den svenska normen passar inte så bra för samiska män.

Är det inte jobbigt att känna att man inte tycker om patriarkatet när det man representerar har så starka rötter i gamla traditioner?

– När man kom till samiska samhällen för 200 år sedan var man ­väldigt förvånad över att samiska kvinnor ­deltog i allt som männen deltog i. Jag tror att det hade fortsatt om inte ­kyrkan och staten velat förändra det samiska samhället så mycket som man gjort, så jag tycker inte det är ­jobbigt att vara det.

Om du skulle vara sambo eller gift skulle det vara med en man eller kvinna?

– Jag är heterosexuell, men det är inte aktuellt att gifta sig eller att vara sambo. Möjligheten har inte funnits, när jag var yngre satsade på att vara ute i naturen och där träffar man kanske inte så mycket folk.

Hur tar det sig uttryck att du är queer, klär du dig i typiska kvinnokläder?

– Det händer att jag göra det, men jag lever ju ensam så det är ingen som märker det. Det händer att jag åker in till Harads och ja, det verkar gå bra där med. Ibland har jag använt nagellack då jag sitter i Sametingets plenum men kolten är mitt arbetsplagg. Samtidigt passar ju nagellack bra till kolt. Så har jag haft nylonstrumpor ibland men det syns inte så bra när jag har renskinnsbyxorna, fast det känns lite grann. Just nu har jag traditionell kolt och renskinnsbyxor på mig och det trivs jag också väldigt bra i.

Handlar det om din egen känsla ­eller att vilja synas – eller både och?

– En gång i tiden så ville jag ju inte synas, så det handlar mer om min egen känsla. Svensk media brukar inte bry sig om olika samiska krav så jag kunde omöjligt tänka mig att en ­sametingspolitiker som använder ­nagellack är intressant. Jag var nästan, ja inte chockad men, är det glamourvärlden vi lever i eller vadå? Jag fick till och med en resa till Godmorgonsoffan i SVT tack vare mitt nagellack och det var oväntat.

När bar du nagellack offentligt första gången?

– Det var i plenum i Norge i ­november 2011 och jag tyckte det var ett bra läge. Det var bara en ­person som f­rågade vad jag hade gjort men mer blev det inte. Jag var inte sådär ­jättenervös, vi hade en dålig parlamentarisk situation och jag tänkte att då kunde det väl knappast ha ­någon ­betydelse om jag har nagellack eller inte.

Hur länge har du känt till att du är queer?

– I stort sett från det att jag kom ut som queer, jag fick ett begär att använda nagellack. Det började med mina tår, jag har så fula och gula tånaglar så de blev ju helt annars med nagellack. Sen skulle jag börja med tumnaglarna och då var ju loppet helt kört.

Vadå ”begär att bära nagellack”?

– Men det är ju vackert och fint fast jag vet ju att så ska inte män göra, man ska inte sminka sig och inte vara avvikande, man ska se ut som andra män gör. Helst ska man ju stå med en bössa på någon väg, men det kan man ju inte göra om man ska på något möte eller så.

Så du målade bara?

– Jag pratade med en av mina systrar och sen målade jag bara. Jag var och hälsade på en syster som bodde i Stockholm så vi hade en trevlig diskussion om bruk och missbruk av nagellack och så visade jag henne mina naglar. Hon tyckte inte det var så konstigt, hon känner andra män också som inte heller lever enligt normen och kanske för att hon bodde i Stockholm så har hon en annan mansnorm än den som råder här i Norrbotten.

– Jag har själv en väldigt ensidig bild av norrbottniska män eftersom jag inte bor i en storstad med stort ­kontaktnätverk, jag går sällan ut och träffar människor på lunchrestaurang eller på puben.

– Det jag vet är hur det är att vara ung same och jag koncentrerar mig på att samiska män, de som kanske röstat på mig till och med, får en annan möjligghet att själva våga vara som de vill och inte behöva följa de här normerna som någon lagt i deras knä. Man ­behöver inte vara queer ­eller något ­annat, bara vara människa ­räcker, man behöver inte försvara en trist mansroll med att upprätthålla ­inskränkta normer och värderingar.

Tvekade du innan du gick till plenum i nagellack första gången?

– Jag tvekade lite grann och funderade hur det skulle gå. Men vad hade jag att förlora? Jag var ordförande för ett organ som väljer styrelse och som har debatter men inte tar några politiska beslut, det kändes som att min roll som parlamentariskledare i den organisationen inte var så mycket värd. Jag vill ha ett politiskt resultat som räddar min del av sapmi från ­förstörelse och det har ju misslyckats. Så visst var jag lite orolig, men jag tänkte att den skada som kan uppstå redan uppstått. Om jag får vara ord­förande eller inte har ingen betydelse, kanske det är lättare för mig person­ligen att slippa ta ansvaret och kanske ha någon annan sysselsättning.

Du återkommer ofta till situationen för unga samiska män, mådde du bra när du växte upp?

– Ja, jag tyckte att jag mådde bra. Att jag återkommer är just för självmordsstatistiken, det är en liten debatt om det i samisk media och Sametinget har även diskuterat det. Det är också för att jag får kritik i jämställdhetsdebatten att jag som varken är gift, sambo eller har barn inte kan bidra till den, men jämställdhet kan omöjligt bara beröra kvinnor utan också män har rätt till jämställdhet. Det är en del av mansnormen och måste vara en del av jämställdheten.

Har du blivit utsatt för hot och trakasserier någon gång för att du är same?

– Trakasserier har jag blivit utsatt för flera gånger vilket bidragit till att jag inte velat sätta på mig kolten ­eller säga att jag är same. Man skäller på lappjävlarna, ifrågasätter var samer får pengarna ifrån och sådant. Det framkommer ofta i diskussioner och när man pratar med folk, men jag tycker att de bara avslöjar deras okunnighet. På sistone har trakasserierna minskat och jag har även lättare att försvara mig då jag blivit äldre.

– Jag är med i Facebook men där har jag inte blivit uthängd eller ut­pekad för att jag är Sametingets ord­förande eller queer, uppenbarligen måste jag ha lite status så att folk kanske und­viker att vara otrevliga eller oförskämda. Däremot i de anonyma och oregistrerade kommentarsfunktioner på sameradion förekommer det, vissa tider slutar jag att surfa in på deras webbplatser för jag orkar inte läsa. Det står otrevliga saker som är avsedda att kränka mig som människa, det är som värst när det varit artiklar om mig. Det är samma för andra som inte fyller normen.

På grund av att du är queer då?

– Nej, inte så mycket. I Sametinget är det lugnt och stilla sen är jag inte så ofta i centrala städer och är jag det så gillar jag att vara inne på hotellrummet för jag har ingen tv hemma.

Varför har du ingen tv?

– Det är så dåligt att ha tv, det är framför allt den här såpoperastilen som inte passar mig, jag mår så dåligt när jag ser tv. Samtidigt finns det jättemycket bra som dokumentärer som man inte kan sluta titta på trots att det är sent på natten. Men man tittar även på det som är dåligt och det är så mycket som är dåligt.

Du säger att du inte möter människor så ofta, är det ett fritt val?

– Eftersom jag bor där jag bor så är det lite ett fritt val, att bo där ute ger mig så mycket annat . Till exempel om jag går ut vid tiotiden en höstkväll när det är 15 minusgrader och jag hör hur isen växer i sjön och det skriker ända upp och jag tänker – vad är det för ­dinosaurier som går där nere? På ­våren spelar orrarna, det är fantastiskt och det låter som om det är så många ­orrar att om jag går ner dit så äter de upp mig.

– Att se fullmånen som lyser på en meter snö är mycket bättre än norrskenet, om man bor i en stad så tappar man närheten till naturen, man blir mer okänslig, precis som man blir av tv.

Du kommer aldrig att flytta allså?

– Jo, nog måste jag flytta för det tar på krafterna att skotta snö och vara ­ensam och hålla på med ved, det tar aldrig slut. Det kan bli om tio år ­eller det kan gå fortare, det är orken som avgör. Kanske jag skulle flytta till ­Örnsköldsvik, det var ju fantastiskt där, fast där finns ju inga släktingar förstås.

Du brukar bära en skinnren med dig som du kallar för Saga, kan du berätta om den?

– Det är en amulett för välbefinnande. Jag fick den fick av slöjdaren Edit Svakko någon gång i början av 1990-talet. När jag var där en gång hade hon en hel liten renhjord på sitt köksbord och jag stirrade på den och tänkte, vad är det här?

– Hon gav en ren till mig mot löftet att jag alltid har den med mig på mina resor. Namnet Saga fick den då jag tappade bort den när jag bodde på ett ­hotell i Tromsö med samma namn. Sen är det heller inte hanrenar man vill ha utan vajor så att det blir kalvar. Sen betyder sagadoalli på nordsamiska ’den som leder pratet’.

Brukar du sminka dig?

– Det händer någon enstaka gång, ibland då jag går ut och äter någon fin middag. Vid ett plenum i Vilhel­mina var det en av deltagarna som frågade om att jag använt rouge, när jag svarade att jag inte gjort det sade hon att hon alltid gör det och att i vår ålder så måste man det. Det tyckte jag var ­trevligt, hon är en sådan där tuff renskötarkvinna och jag trodde att hon skulle vara lite emot det där.

Är det någon som vänt dig ryggen på grund av att du är queer?

– Ja, en kär vän som inte tyckte att det var så speciellt trevligt med en man som har feminina attribut. Men jag gör ju inte det här för att göra andra illa, det känns inte så trevligt. Men jag hoppas att det går att göra så att vi kan komma överens, vänner har man inte för många av.

– Sedan finns det andra som gjort det på grund av hur jag agerat som mötesordförande, mitt politiska ­agerande. Det verkar ha större betydelse för mina kollegor i Sametinget.

– Det känns ju inte så bra att folk blir provocerade, för jag tycker att jag oftast gör rätt och har rätt i mina politiska värderingar. Arbetsmiljön i Sametinget kunde vara bättre för att vi ska kunna gå till beslut i de frågor som finns med på föredragningslistan. ­Bemötandet har blivit bättre ­denna mandatperiod och mycket beror säkert på att det är många nya ledamöter.

Men ändå kan du komma med målade naglar och nylonstrumpbyxor och bli väl mött?

– Ja, för det dåliga bemötandet är mer i den politiska debatten och att man kanske ger sura efterslängar på eftermiddagen och på kvällen i hotellkorridoren.

Men varför bråkar ni sinsemellan?

– Ja, jag vet inte, kanske är vi alla oroliga att tappa den politiska makten och därför är man också obalanserad och obehärskad.

Nyligt under ett pågående plenum ställde du din plats till förfogande för att du var missnöjd med hur Sametingets arbete fungerade. Senare under kvällen tog du tillbaka den och nästa dag fungerade arbetet bra. Tror du att ditt agerande var avgörande?

– Det är svårt att veta, man kan ju tro så, men det har inte så stor betydelse vem som agerade då det blev bra ­vilket även flera andra ledamöter kom fram till mig och sa.

Vad hade du jobbat med om du skulle göra något annat?

– Ja, det är ju svårt att veta, eftersom pappas val att köpa den där fina renhjorden 1964 påverkade hela familjen och vi blev mer knutna till naturen. Men det är ju inte omöjligt att jag skulle kunna vara anställd av LKAB eller Boliden, man måste ju överleva och jag har ingen dom att ge över de samer som bryter naturresurser i sapmi.