Lysande färger, graffitikonst och en grafisk målning på fyra kvinnor pryder väggarna hemma hos Mariana Vnuk.
Du är journalist, copywriter och feminist. Var har du fått ditt sinne och din styrka att ifrågasätta?
– Jag har svårt att inte säga vad jag tycker. Det är nog för att jag tycker att det personliga är politiskt. Jag tycker vi kan göra mycket som individer och att allt börjar med oss själva. När jag var yngre tänkte jag ofta ifrågasättande. Varför ser det ut så här och varför måste vi göra på det här sättet? Jag kände mig nog ganska annorlunda och udda, lite som att jag inte passade in.
Hur då?
– Jag hade ingen riktig bästa kompis förrän på gymnasiet. Min storasyster hade ett jättestort kompisgäng som hon alltid var med men jag hade inte det på samma sätt. Jag gillade att hänga efter syrran och hennes kompisar, de hade så spännande diskussioner.
Hur var uppväxten i Luleå?
– Jag var en ganska ledsen tonåring. Jag var mycket själv, läste och skrev. En riktig plugghäst som hade bra betyg och som spelade basket, vilket jag älskade.
När kom feminismen in i bilden?
– Det var mycket genom min syster. Det var på 90-talet någon gång under den vågen då det fanns tjejer som spelade punk och vägrade raka armhålorna. Jag drogs till människor som ville diskutera de här frågorna och som tänkte lite likadant. För första gången hittade jag ett sammanhang.
Hur var det?
– Det var fantastiskt. Men jag tänker att det egentligen är nu på äldre dagar som jag verkligen utnyttjat det. Nu är det superviktigt för mig att omge mig med människor som har en slags analys. Vi är ett ganska stort gäng som träffas regelbundet.
Du har nyligen blivit rekryterad från byrån Vinter till Oh My. Hur trivs du?
– Jag trivs jättebra. Det är ett jättehäftigt driv på Oh My som jag är glad att jag får vara med om.
– När jag var på intervju för jobbet tog det ett tag innan jag fattade att jag delvis satt där för att jag nu är gammal, haha. Jag är ganska van att komma in som en frisk fläkt men nu var det väldigt positivt att jag börjar bli tant. Det var något nytt. Men jag älskar det. Jag tycker om att bli äldre och har aldrig haft åldersnoja. Jag känner mig mer och mer befriad för varje år som går.
Som rollerderbyspelare kallas du Mary Manhater. Ska jag kalla dig Mariana eller Mary Manhater i fortsättningen?
– Jag har lagt skridskorna på hyllan men det är väl ett bra alterego på något sätt. Men Mariana blir bra.
– Jag fick lite skit för namnet av någon gubbe, som inte tyckte att man ska hålla på att hata. Och det är väl till viss del sant men kan du kanalisera din känsla på rätt sätt kan den också vara en drivkraft. Manshat dödar inte män medan kvinnohat dödar kvinnor varje dag. Det är skillnad att slå uppåt, istället för nedåt.
Vad betyder träningen för dig?
– Den betyder väldigt mycket. Jag behöver den riktningen träning ger och kicken. Att ha ett mål, jobba efter det och försöka bli bättre. Jag tycker det är så jäkla roligt att lära mig nya saker. Och så blir jag lätt rastlös. När corona kom började jag träna crossfit och det är lätt det roligaste jag gjort. Lyfta tungt och pressa sig till max.
Det byggs padelhallar i Luleå, är det något som lockar?
– Haha, verkligen inte. Padel är det töntigaste jag vet. Lite svennebanan. Förlåt. Men så kommer jag också från en sport som fick kämpa arslet av sig för att få tillgång till vettiga hallar. Nog sticker det lite i ögonen. Jag och mina kollegor brukar skämta om att det är en mellanchefssport.
Du dras inte till Svensson-livet?
– Jag ifrågasätter det. Jag tycker inte att det är fel på något sätt, alla får leva i vilken konstellation de vill. Men jag tror att hela det paketet kan vara den största lögnen vi matas med. Allting är uppbyggt på att vi ska träffa någon, skaffa barn och bygga ett hus. Det är superfint men man behöver inte nödvändigtvis göra det valet. Det måste finnas alternativ och jag tror fortfarande många blir ifrågasatta om de inte vill ha barn eller trivs som särbo.
Hur var det att komma ut som lesbisk i Luleå?
– Det var på ”Fucking Åmål-tiden”, så det var väldigt länge sedan. Men det var ganska ensamt. Om man såg ett annat lesbiskt par på stan var det nästan exotiskt. Men jag tycker inte att det var jobbigt på något sätt. Jag tror det har att göra med att ingen förväntade sig att jag skulle passa in i mallen ändå. Ingen var förvånad om man säger så.
Vad är lycka för dig?
– Ja, vad är det egentligen? Lyckan har inte alltid varit nära mig. Men jag tänker att lycka är att vara fri. Det kan vara att bli fri från sina demoner, fri från giftiga människor eller fri från den manliga blicken.
Lyckan har inte alltid varit nära dig säger du, hur då?
– Jag tänker på när jag var yngre och verkligen var en tänkare. Jag trodde att jag var född med ett mörker. Att det var så jag var. Det var nästan som att jag tänkte att lyckan inte fanns, att det var en lögn. Något folk bara pratade om.
Du pratar om befrielsen från den manliga blicken, hur menar du?
– Jag tänker att samhället är uppbyggt lite så – att kvinnor ses genom den manliga blicken och ska behaga. Som lesbisk skiter jag i den. Det är befriande. Och jag tänker att alla kvinnor skulle bli lyckligare om patriarkatet föll. Men jag känner att jag överhuvudtaget inte är så värst intresserad av att höra mäns åsikter eller läsa om deras känslor. Vi får ju deras perspektiv på allt ändå.
Vad är det som driver dig?
– Att jag inte vill göra mig själv besviken. Jag är en hård domare. När det kommer till feministiska frågor kan jag drivas av ilska, vilket jag tycker är bra. Jag drivs av att det ska bli förändring och att mina barn inte ska behöva växa upp i en värld som är helt galen.
Vem är din främsta förebild?
– Min syster har alltid varit det, hon är väldigt klok. Liv Strömquist har också alltid varit min husgud. Sedan mina vänner Sophie och Elisabeth för att de är så orädda.
Hur används orden och språket av media idag?
– Inte så bra. Många försöker nog göra sitt bästa men kunskapen och förståelsen för hur mycket språket påverkar oss kanske inte riktigt finns alla gånger. Jag vet att det handlar om att snabbt få ut en text eller att rubriken ska vara ett visst antal tecken. Men man måste ha koll på vilket perspektiv man använder. Förövarna, som i de allra flesta fall är männen, försvinner ofta från texter eller rubriker. Då blir de också till viss del ansvarsbefriande.
Dina barn är tonåringar, vad är det viktigaste att lära dem?
– Att tänka själva. Att vara källkritiska, följa sin egen stig, stå upp för sig själva, våga säga emot och att tycka om sig själva. Jag har väldigt milda, fina söner och en rivig dotter. Det är jag väldigt glad för.
Du jobbar ideellt för Tjejjouren Luleå, hur har det varit under corona?
– Liksom alla andra jourer i Sverige har även vi märkt av ett högre tryck, att fler hör av sig. Det blir en ökad psykisk ohälsa av att känna sig instängd hemma och för de som till exempel lever med en partner som misshandlar saknas det andhål. Vi har bland annat utökat vår chatt med fler tider.
Vad är du mest stolt över i ditt liv?
– Jag är nog mest stolt över att jag sitter här idag och att det känns som det gör inuti mig. Och mina barn.
Finns det något vi inte vet om dig?
– Jag har skrivit en bok om normkreativitet som jag hoppas kommer ut till sommaren. Det är en handbok och ögonöppnare till inkluderande kommunikation. Riktad till alla, men kanske främst de i olika ledarroller som har makt att förändra.
Hur mycket styrs du själv av normer?
– Alla gör det. Och säger man att man inte gör det så befäster man ett gäng normer nästan per automatik. Men jag försöker att inte gå på autopilot och det tror jag också är lösningen på många sätt. Att man kan ställa sig frågorna; varför gör jag det här? Kan jag göra på något annat sätt? Eller gör jag det bara för att jag tänker att så här gör man?
Vad är det svåraste du varit med om?
– Hela min tonårstid hade jag anorexia och det svåraste jag varit med om är nog att frigöra mig från det som gjorde ont då.
Hur var det när det var som värst?
– Då ville jag mest dö. Det var väldigt mycket ångest och jag tyckte inte alls om mig själv.
Hur blev du dig själv igen?
– Jag var mig själv hela tiden. Men jag såg att jag kunde vara andra saker också. Jag tror att feminismen var en bidragande orsak. Alla ideal, med vikt- och utseendehets, är ett sätt att hålla oss på mattan. Jag läste någonstans att vid varje feministisk seger så har det fötts nya ideal. Vill man vara konspiratorisk kan man se det som att patriarkatet inte vill att vi ska använda vår kraft till viktigare saker. Till slut tänkte jag: vilket patetiskt val att ägna sig åt det här. Men så kunde jag inte tänka förrän jag delvis var ute ur det. Det har dock gjort att jag inte tillåter mig själv att trilla dit igen. Jag tog mig igenom det mesta själv, med hjälp av en jättefin psykolog. Hon var en förebild jag kände att jag hade saknat. Med hjälp av henne ville jag börja leva igen.
Finns det någon man du beundrar?
– Jag är så dålig på att ge guldstjärnor till män. Men jag har många mansvänner och kollegor som jag älskar. Men om det kommer till att jag ska lyfta någon som gjort något bra eller se någon som en förebild ser jag bara kvinnor.
Har du funnit lyckan idag?
– Ja, verkligen.
Vad ser du fram emot härnäst?
– Jag ser fram emot att kunna samla alla mina vänner på min altan och gå på bio eller teater med min tjej.