Med säker stövare i skärgården
En höstdag på en ö i Norrbottens skärgård med en säker stövare - bättre än så blir inte harjägarens tillvaro. Ja, den här gången skulle det ha varit vädret i så fall. Men det gick bra ändå.
VAKTAR. Någon måste hålla koll på hararna under överfarten till land. Milo är frivillig.
Foto:
Generationer av jägare har väntat på upptag, sökt bra harpass och lyssnat efter avlägsna drevskall. De har diskuterat för- och nackdelar med olika väderlekar och vilka egenskaper som kännetecknar en riktigt bra harhund. Åsikterna sitter liksom i väggarna på varje bättre jaktkoja. Nuförtiden finns landets bästa skogsharestammar i norr. Inte minst i Norrbottens skärgård där det ofta är gott om hare. Den viktigaste förutsättningen för en god hartillgång på en enskild ö är att det inte blivit kvar någon räv på ön under barmarkssäsongen. Finns det inte bara en enstaka räv utan en hel rävkull är hartillgången däremot ofta minimal. Inga rävar
Det hade varit rävfritt på Stor-Kunoögrundet det här året. Vädret var visserligen blött och blåsigt den oktobermorgon då Jens Hedkvist och Torleif Andersson tog båten till ön - inget som skulle ha röstats fram som favoritväder bland gamla stövarjägare - men med en gnutta optimism gick det att ana en ljusning vid horisonten i norr. Och det hade setts mycket hare därute. Jens hamiltonstövare Milo är en rutinerad skärgårdshund. Han visade att han visste vad som väntade på ön, så när avståndet till stranden krympte kopplade Torleif ett stadigt grepp. Annars hade stövaren snart varit överbord. Båten var mycket riktigt inte uppdragen förrän Milo gett sig av. Men Jens och Torleif gjorde sig ingen brådska. Efter en noggrann förtöjning följe de i hundens riktning längs den långsmala ön. Målet var en liten myr där hararna ofta passerar då det är drev. Den första haren
Bara några minuter efter att Jens och Torleif hunnit fram signalerade ivriga skall att Milo kört den första haren ur daglegan. Upptaget hade skett i den yttersta änden av ön och nu gick drevet. Det visade sig vara svårt att driva den här dagen. Vattnet efter tidigare regnväder stod i pölar och ruskvädret höll i sig. Första gången haren passerade i närheten av jägarna stänkte vattnet runt tassarna. Men Milo drev vidare. Haren hade bestämt sig för en tur inöver ön, men efter ett tag hördes skallen tydligare igen. Ögonblicket senare dök haren upp på en stig genom det höga strandgräset. Torleif stod närmast och satte punkt för drevet. Sökte vidare
Milo drev fram och räknade in dagens första hare, sedan sökte han vidare. Men när den andra haren fallit någon timme senare var Jens och Torleif nöjda. Milo fick finna sig i att bli kopplad. Och på vägen tillbaka till båten diskuterade Jens och Torleif vädret, hararna och hundens arbete, precis som så många före dem. Än är stövarjaktstraditionen sig lik.
Så jobbar vi med nyheter